Ni som följer min blogg vet att jag mera sparamt läser skönlitteratur. Ni vet också att om och när jag gör det så försöker jag hålla mig på förra sidan av år 1950 (några principer behöver man väl ändå hålla sig med!). Då och då gör jag emellertid nedslag i samtidens bokflöde och så har jag nu nyss gjort.
Boken som lockat ut mig i ljuset är Atomer av Sofia Nordin (ISBN 978-91-1-306472-7). När jag läst 59 sidor in i boken kommer jag på mig med att tänka på Kafka. Skälet är den absurda situation som bokens huvudpersoner Alma och Cedric hamnar i och deras sätt att reagera på denna, nämligen som om det som händer är något naturligt och normalt. Det absurdas vardaglighet blir en bild av vardagens absurditet.
För det är just där resten av boken bor: i en vardag som är fylld av absurda men likväl accepterade fenomen. Varför vill alla flickor rita hästar? Hur vet en person egentligen om den är en flicka eller en pojke eller något annat? Hur vet man om man är kär om man aldrig varit det förut? Varför förstår inte mamma och pappa vad det är man egentligen säger? Sådana saker som vi ofta betraktar som mer eller mindre vardagliga men som innehåller stora, allvarliga, viktiga frågor och där mötet mellan vårt sätt att svara på frågan och frågans verkliga innebörd är det som skapar det absurda.
Alma ser det absurda i det “normala” och “naturliga”. Kanhända är Alma också sjukligt svartsjuk. Kanhända har hon begått ett oförlåtligt brott. Kanhända är Atomer en bok om en trasig människa som till slut söker sitt själv i ett av jordens mest avlägsna hörn (och här kommer jag att tänka på slutet på Mary Shelleys bok om varelsen som världen avvisade och som flydde till Nordpolen för att förgås).
Eller också handlar Atomer egentligen om alla oss alldeles vanliga som varje dag är avundsjuka, svartsjuka, begår små och stora brott; ibland medvetetet och med vilja och avsikt men allra mest ofta av tanklöshet eller för att vi inte egentligen lyssnar på våra medmänniskor.
Tankarna är väckta och det är just det bra böcker gör.
 |  |  |  |