Boken “Samurajer och neonljus” av Lászlo Hámori (Wahlström & Widstrand, 1962) är en liten bok som visar hur svårt det är att förutspå framtiden.
Ansatsen är intressant. Hámori besöker Japan bara 15 år efter krigsslutet. Han betraktar den nyfödda demokratin med nyfikenhet och intresse men också med en viss välvilllighet som då säkert var helt normal men som idag kan uppfattas som lätt nedlåtande. Han talar med forskare, studenter, unga och gamla i ett försök att förstå var Japan står och går. Det hela filtreras igenom och tolkas utifrån Hámoris 1960-talssvenska referensram.
En fråga Hámori tar upp är Japans befolkningsmängd. Den uppfattas av samtiden som ett hot mot landets framtid, enligt Georg Bergström i ett samtida program i SR “en tidsinställd bomb”. Den i slutet på 1950-talet lanserade kampanjen om barnbegränsning bör, om allt går som det ska, säkra att Japan 2015 har under 100 miljoner innevånare hoppas Hámori. Japan har idag 120 miljoner innevånare utan att det skapat en katastrof vare sig i eller utanför Japan.
En annan fråga Hámori funderar över är skriftspråket. Uppmuntrad av de tongånger som hörts från Kina och som utlovar en snar övergång till det latinska alfabetet ser han fram emot att även Japan överger de krånliga tecknen. Skälen för att byta skriftspråk är många, bl.a. att Japans “skrift och språkbruk inte riktigt lämpar sig för de exakta definitioner som det moderna livet kräver”. Den som besökt en godtycklig flygplats eller internationell butik i någon av Europas större städer kan själv konstatera att utvecklingen snarare gått åt det andra hållet, nämligen att japanska och kinesiska tecken blivit allt vanligare utanför Mittens rike och Den uppgående solens land.
Nå, det är inte alls min mening att förringa Hámoris insats. Han gör flera intressanta observationer och ställer många relevanta frågor. Icke minst ligger värdet i att Hámoris resa till Japan kommer så snart efter kriget i en tid som måste ha varit en brytningstid för landet.
Ett annat värde med boken som vi kan se idag, och som Hámori omöjligt kunde förutse då, är jämförelsen mellan Japan 1960 och Kina 2015. Liksom Kina idag genomgick Japan då en snabb industrialisering och en snabb välståndsökning. I Japan då gav denna utveckling effekter inom områden som miljö, relationer till omvärlden, fackens roll, förändringar i synen på familjen etc.; allt väl beskrivet av Hámori. Det är intressant att läsa Hámoris observationer inom dessa och andra områden och fundera på om vi kan dra några slutsater om vad som kommer att hända i Kina. Å andra sidan började vi ju med att konstatera att det var svårt att sia …
 |  |  |  |  |