
Det pågår en debatten om betydelsen av strukturer kontra betydelsen av individer. De som tenderar att luta lätt åt vänster brukar lyfta fram strukturernas betydelse. De som tenderar att luta lätt åt höger att betona individen som autonom aktör.
Vissa av dem som lutar åt höger går så långt som att helt förneka strukturerna existens. Mera sällan hör en någon av dem som lutar åt vänster förneka individens existens (den ståndpunkten kan möjligen återfinnas inom olika fascistiska, maostiska, religiösa och andra extrema organisationer).
Harold Bloom skriver att de social krafterna har aldrig skrivit en enda scen och det är ju i någon praktiskt mening sant. Samtidigt är det naivt att säga att Shakespeare på något sätt var helt oberörd av sin samtid när han skrev sin verk. På samma sätt kan en fundera kring trafiken på Valhallavägen (där jag sitter och skriver detta): bilarna skulle inte kunna fungera utan att vara en del av olika strukturer (bränsleförsörjning, trafikregler, försäkringar etc.).
Liksom i många andra fall kan jag undra vad debattörerna har att vinna på att, så att säga, kasta bort halva verktygslådan. Konstruktiva problemlösningar växer enligt mig fram i en insikt om både individernas drivkrafter och ageranden och om de strukturer individerna verkar inom.
Ett tydligt exempel är t.ex. jämställdhetsfrågan eller frågan om tiggarna i Stockholm. Komplicerade frågor som kräver insikt om alla aspekter av frågan.
Enkelt kan en tycka och det är det också för den som kan hålla fler än ett perspektiv i huvudet samtidigt.