Då och då tar jag mig för att läsa det som brukar kallas klassiker och så gjorde jag även i julhelgen. Denna gång tog jag itu med två av Friedrich Nietzsches mer kända verk, nämligen Afgudaskymning eller hur man filosoferar med hammaren (Alb. Bonniers boktryckeri 1906) och Till moralens genealogi (A.-B. Fahlcrantz boktryckeri 1924).

Flera tankar slår mig, ostrukturerat, vid läsningen. Den första är att i början på 1900-talet köpte uppenbarligen bildade människor tunga filosofiska verk och då sannolikt inte bara för att pryda hyllorna (bägge dessa böcker kommer ur samma bibliotek). Gör vi så i dag? När var du senast på en middag och diskuterade vår tids filosofer och deras tankar? Vet vi ens vilka som är dagens viktigaste filosofer? Finns det ens några dagens viktigaste filosofer som är i samma nivå med dem som verkade befolka stora delar av 1600-, 1700-, 1800- och första halvan av 1900-talen? Frågorna kanske avslöjar mer om min okunnighet om nyare tiders filosofi än något annat …

Den andra tanken är att säga vad man vill om klassiker, från Moby Dick till Paradise Lost, men de är inte alltid så tillgängliga för oss moderna läsare (Paradise Lost gav jag upp på efter ca två sidor vilket jag ser som en tämligen pinsam förlust).

Orsakerna till detta är naturligtvis flera men jag skulle vilja lyfta en: vår idag skriande brist på bildning. Metaforer och allegorier går oss rakt förbi. Citat ur andra klassiker eller från kända personer säger oss inget. Vår möjlighet att hinderslöst byta mellan latin, franska och tyska i en i övrigt till svenska översatt bok är vanligen tämligen begränsad. Jag tillhör dem som anser att en sådan brist på allmän och bred bildning är en svaghet: den som har många referenser ser nya samband, den som behärskar flera språk får fördjupad förståelse för andras perspektiv, den som vet något om hur människor levt tidigare får ta del av livserfarenheter som kan komma till nytta idag etc.

Men åter till Nietzsche. Efter att ha läst de bägge böckerna är min slutsats att Nietzsches huvudpoäng är ifrågasättandet. Nietzsche river ner, ställer frågor och ställer till svars. Han vägrar ta saker för givet, vare sig “gott”, “ont” (eller “dåligt”) eller “moral”. Läser man detta idag kan man tycka att Nietzsche tar ut svängarna väl mycket men anledning att vi kan tycka så idag är att Nietzsche drev den tesen då. Samtidigt upplever jag att Nietzsche inte pekar ut någon egentlig väg framåt ur de ruiner han skapat. Vad ska de “frigjorde som verkligen kan avge ett löfte” och som är “herre över den fria viljan” göra med sin frihet? Och hur länge kommer alla dessa “suveräna människor” att överleva varandra?

Ja, jag kan, i all blygsamhet, känna att något saknas när det gäller skildringen av sedan. Å andra sidan behöver det ju inte var Nietzsches ansvar. Eller som en av Nietzsches samtida formulerade saken: “Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”

Tack, Gustaf M, för lånet!