Få är de diktare och författare som kan skildra den svenska naturen, skogarna, öarna, sjöarna, havet, ljuset, stjärnorna och alla de känslor vi som människor hyser for naturen som Taube. Det skulle i så fall vara Bellman, Engström, Fröding och, på sitt sätt, Lagerlöf (men här är naturen mer av en, i och för sig starkt närvarande, fond mot vilket människornas liv utspelas).

Många av Taube verk har blivit, har varit och kanske ännu är klassiska verk, välkända för många på samma sätt som Bellmans visor. Andra är kanske inte lika kända, lika trallvänliga, men är lika fascinerande och, i många fall, förtrollande.

I denna bok samlas ett stort antal av Taubes dikter, från 1919 till 1953 (vilket i sig är en prestation). Och om ni tror att Taube bara är äventyr och romantik och fyllda glas föreslår jag att ni läser Målaren och Maria Pia ur boken Himlajord från 1938. Taube har i högsta grad ett engagemang för den lilla människan som ofta blir ett offer för den rådande politiken. Även då är Taube läsvärd!