Ibland får man uppfattningen att miljöfrågorna är tämligen nya, att allt började med Rachel Carsons ”Tyst vår” från 1962 och att vi alla blev tagna på sängen då och att det varit så mycket att göra att vi bara inte hunnit med och att nu måste vi tänka oss för och inte hasta och se tiden an och, tillfälligtvis, naturligtvis bara tillfälligtvis, inte göra något nu, utom att öka utsläppen, så att vi kan göra så mycket mera, och bättre, sedan!

Den som läser Bengt Bergs De sista örnarna från 1923 (finns både på antikvarit.net och på Bokbörsen) inser snabbt att vi vetat mycket mer, mycket längre … När Berg skriver sin bok anses örnar vara onyttiga skadedjur som tar sjöfågel (som människan annars kan skjuta) eller kaniner (som människor annars kan skjuta). Det är därför normalt, ja, till och med sanktionerat att skjuta eller förgifta örn. Dessutom är det en trevlig hobby att samla örnägg, ja, alla sorters fågelägg och lägga, som Berg skriver, i fönstret i små lådor.

Berg ser örnarna och naturen på ett annat sätt. Han ser sambanden och han ser skönheten. Han skriver om örnar, om fåglar och om djur och han gör filmer uppkrupen i en talltopp med en vevkamera. Han skildrar naturen i Sverige och i Afrika. Han skriver, informerar och debatterar. Han når resultat: året efter De sista örnarna kommer ut fridlyses kungs- och havsörnen i Sverige. En tidig seger för skyddet av djur och natur.

Vad Bergs bok visar är att, för den som vill veta, har frågan om skyddet av djur och natur varit aktuell länge. Vi har vetat hur det står till, vi har vetat vad vi borde göra och vi har haft möjlighet att agera. När vi nu står inför en accelererande miljökollaps har vi bara oss själva att skylla.