Sara gick ner till stora vägen för att titta i brevlådan. Siffrorna 87 som var Saras postlådenummer syntes tydligt på långt håll på den blå lådan.
- Hoppas att jag har tur i dag, tänkte Sara.
Ivrigt öppnade hon locket på brevlådan. Tomt! Sara kände nästan tårarna komma. Hon var besviken på pappa.
- Nedrans pappa! muttrade hon. Varför gör han så här nu? De få gånger jag ber honom om något brukar han ju ställa upp. Han måste fixa så att Jesse James kommer på min födelsedag! Tänk om Petra eller Rico skulle komma på att jag har ljugit om Jesse James! Då blir allt ännu värre än det redan är! Om jag inte får veta något innan vi ska på lägerskola åker jag inte med.
När Sara på onsdagsmorgonen klev på bussen, som det hade fastnat lite höstfärgade löv på, hade det ännu inte kommit något svar. Hon satte sig bredvid Burken.
- I dag gör du bäst i att försona dig med en gammal vän, läste han från ett datapapper. Dagen kan bli hemsk och du kan behöva någon att lita till. Se också till att vakta din tunga så att du inte säger något förhastat.
- Förlåt för i fredags, sa Sara. Jag vet inte vad som flög i mig. Jag blev så himla arg så att jag inte kom ihåg att du är en vän.
När de kom in på skolgården såg de att Petra stod och pratade om vilket smink hon skulle ha med sig när klassen skulle åka på lägerskolan.
- Du Petra, sa Burken. Din eyeliner ligger lite fel, och din blåa mascara ligger VÄLDIGT fel.
- Är det sant? frågade Petra och började nervöst leta efter sin spegel.
- Joo, svarade Sara. Men det spelar väl ingen roll hur man ser ut.
Petra rusade in på toan och började rota i sminklådan medan alla gick och satte sig. Man hörde skramlet ända in i klassrummet.
- Förbannade sminklåda! hördes inifrån toan efter ett par sekunder. Petra hade tappat sminket i muggen! Trots att Sverker hade kommit in i klassrummet började alla att gapskratta.
På bussen hem sa Burken att han hade fått DOOM till sin Compaq.
- Kan du inte komma med och kolla?
Hemma hos Burken satte de på datorn direkt. Det blev lite körigt att komma in på DOOM, men det gick till slut. De fick tag på alla vapen förutom Buzzsaw. De valde att testa Plasmagun på en dum Imp som attackerade dem. Efter en sekund fanns det ingen Imp där det förut hade stått en ... Då ringde Saras mamma. Sara skulle hem och äta.
- Det är post till dig också, sa mamma i telefon. Från pappa.
Hej Sara!
Tack för brevet! Pappa vid pennan. Tyvärr är det väldigt, jag menar VÄLDIGT svårt att få Jesse James att komma på din födelsedag. Ungefär lika svårt som att plocka ner månen och ge dig den i present. Förresten har du ju redan träffat Jesse James. Jag skickar bevis om du inte minns det. Var glad att du inte behöver träffa honom igen! Han är bäst på långt avstånd och skulle förstöra din fest. Jag kommer att vara mycket trevligare och lovar att komma och ha med en bättre överraskning än Jesse James.
Din pappa som alltid tänker på dig
Sara blev ursinnig och ledsen samtidigt, men tittade ändå nyfiket efter vad som låg i kuvertet mer. Det var tre foton den här gången. På henne och Jesse James tillsammans!!! Det första var från en strand. Sara låg på en handduk i sanden och Jesse James satt bredvid med sin katt på axeln. På nästa kort var de på Gröna Lund. De stod framför kärlekstunneln och åt i varsin ände av samma korv. Det tredje och sista kortet visade Sara och Jesse James när de åt glass vid den stora poolen bakom Billan Brutts enorma lyxvilla.
- Pappa är allt en väldigt duktig fotograf ändå! tänkte Sara. Fotografera mig med Jesse James fast vi aldrig har träffats. Undrar om det är så här han gör bilderna till SE OCH HÖR också? När Petra får se de här korten kommer hon att spy av nervositet inför lucia. Nu tror hon nog att hon får gå naken.
Vid Klappnäsbryggan luktade det bensin och rutten fisk. I vattnet kom lite fiskrens flytande mellan strimmor av olja. Efter tjugo minuters väntan på kajen kom båten. Den var inte speciellt ny och hade sett sina bästa dagar, den var grå och rostig.
- Vilken skrothög! skrek Petra. Min farsa skulle inte köpa den här för en tia.
Sverker räknade alla och sa åt dem att hålla sig lugna. Kaptenen vinkade att de kunde kliva ombord. Sara fick en hård knuff och hörde Petras röst.
- Flytta på dig, feta KOSSA! Vi ska förbi. Kom Rico, så går vi på! Sara satte sig på ett säte långt bak. Efter ett tag kom Burken och satte sig bredvid.
Båten gled sakta fram över det klara vattnet och kryssade fram bland öarna som i en slalomtävling. Ett dussin fiskmåsar svävade över deras huvuden, dök ner i vattnet efter båten och kom oftast upp med fisk. Några i klassen hängde ut över relingen och tittade på alla öar som gled förbi. Långt borta såg de en puttrande fiskebåt, med ett tjugotal fiskmåsar kretsande runt omkring. Svag musik kom från de små högtalarna på väggen, men den hördes knappt på grund av allt skrikande.
- Vad härligt att åka båt, sa Sara.
- Jätte, sa Rico och klämde sig ner mellan Sara och Burken.
- Äh, den här gamla skruttbåten går ju som en snigel. Ni skulle se våran båt. Den går 20 gånger fortare än den här, fnös Petra och slängde med sitt långa ljusa hår.
Sara såg sig om. Överallt fanns växter som hon inte kände igen. Skogen bestod av vackra granar och i skogsbrynet växte en och annan björk. I vassen vid badbryggan simmade några änder fridfullt omkring ända tills Kalle sprang ner och skrämde iväg dem.
- Gör inte så är du snäll, bad Sverker och lade sin stora, håriga hand på Kalles huvud.
- Vad är det här för ställe! utbrast Petra.
- Vad hade du tänkt dig? Bubbelpool och palmer kanske?
När Sverker hade räknat alla började de gå en stig som slingrade sig fram genom skogen där solljuset kämpade för att komma igenom trädens kronor. Huset såg gammalt ut. Det var rött med tegeltak. Vid sidan om fanns en brunn med rostig pump. Det var fin utsikt mot sjön. Där låg en sjöbod med en eka och tre gröna kanoter vid bryggan.
- Var är toan nånstans? undrade Milla som stannat med benen i kors. Sverker fick ett leende på läpparna.
- Men snälla lilla Milla, här finns varken toalett, vatten eller el. Ett gammalt hederligt utedass och skogen är vad som bjuds.
Petra som hörde vad som sagts började ändra färg i ansiktet. Först blev hon blek och sedan övergick det till en mörkröd färg.
- Finns det inte ens nåt hotell på den här ruttna ön?
Det blev Sara, Burken, Rico och Petra. Petra ville inte först, men när Rico började gå mot boden följde Petra efter.
- Är du mörkrädd, Petra? retades Burken.
Petra glodde på honom, blek som ett lik i ansiktet.
- Det finns två sovhytter i sjöboden, sa Sverker. En för killarna och en för Sara och Petra.
I sjöboden var det mörkt även på ljusa dagen och Petra höll ett fast grepp om Ricos arm. Sara tog fram en ficklampa ur sin grön- och vitrandiga konsumväska.
- Tack, Sara, sa Rico tacksamt och slet sig loss från Petras grepp.
- Det var så lite! sa Sara och log generat mot Rico.
- Bara det inte är för fuktigt för min dator här, sa Burken oroligt.
- Tog du med dig nåt särskilt hit till Tynnesö Sara? undrade Rico och viftade med en godispåse.
- Kanske det, svarade Sara hemlighetsfullt och hoppades på att hon kommit ihåg att packa ner korten från pappa.
Sara gick ensam ner till vattnet och kände efter om det var tillräckligt varmt för ett dopp. De kalla höstnätterna hade redan kylt av vattnet ordentligt. Det kunde knappast vara mer än femton grader. Rico som hade sprungit en träningsrunda och gjort sittupps i sjöboden joggade ner till Sara på stranden.
- Har du lust och hänga med på en promenad?
Han drog med sig Sara upp på den högsta klippan. De satte sig ner och kollade på utsikten.
- Hur var det egentligen med autografen från Jesse James? undrade Rico. Var den verkligen äkta?
Sara tvekade, skulle hon berätta? Just när Sara bestämt sig, hörde hon Petras röst bakom ryggen:
- Vad gör ni då? frågade hon spydigt, tog tag i Ricos hand och drog med honom tillbaka till sjöboden. Sara satt ensam kvar på klippan tills Sverker blåste i en visselpipa och ropade att det var samling utanför huset.
När de hade kommit in i den djupa barrskogen började Petra klaga.
- Vad ojämnt och lortigt det är! Man förstör ju skorna.
- Titta här! Det är en cimpereus cilkufatus, sa Sverker.
- Va gullig den är, sa Sara förtjust.
- Hur långt är det kvar? pustade Petra. Vi har ju gått flera mil.
- Vi har gått i ungefär tio minuter, sa Burken.
Över myrens höstgula tuvor ledde en smal spång. Mellan tuvorna var vattnet kolsvart.
- Det är bottenlöst, sa Sverker.
- Vem vågar gå först över spången? skrek Niklas.
- Inte jag!
- Jag går aldrig över den där smala brädan, sa Petra. Jag stannar här.
Då gick Burken, Niklas, Rico och dom andra killarna över. Sen gick Cecilia och Frida. Sara samlade mod och gick också över. Petra vägrade, fast Sverker erbjöd sig att hålla henne i handen. De lämnade Petra ensam kvar.
- Om ni orkar går vi upp till Norrudden, sa Sverker. Där finns det ett gammalt ödetorp och ett fiskgjusebo.
- Det här börjar bli långtråkigt, sa Rico till Sara när de kommit över myren. Vi lugnar oss lite och låter dom andra gå till torpet.
Han satte sig på en stubbe, plockade upp en påse djungelvrål ur fickan och bjöd Sara. När hon sträckte sig för att ta en till, drog han henne intill sig och kysste henne på munnen. Saras hjärta gjorde en volt, och hon blev knallröd i ansiktet. Äntligen hände det som hon längtat efter så länge hon kunde minnas. Vad avundsjuk Petra skulle bli om hon fick veta. Sara hoppades att de skulle synas från stället där de lämnat Petra. Just då hördes gälla rop på hjälp från andra sidan spången.
- Petra! sa Rico. Vi skulle inte ha lämnat henne ensam. Han släppte greppet om Sara och rusade tillbaka över spången så att vattnet stänkte åt alla håll.
Alla de andra hörde också Petras vrål och kom rusande tillbaka med Sverker först.
Hon hade trampat ner med ena foten i myren och blivit våt ända upp till låret.
- Det gör jätteont, gnydde Petra. Benet är nog brutet. Det är bäst att Rico bär mig tillbaka.
Hon höll båda armarna om Ricos hals när han försiktigt lyfte upp Petra och bar henne mot huset.
- Jag kunde ha sugits ner i myren helt om inte Rico hade kommit, sa hon och kysste honom. Tack min räddare! Du kan väl stanna med mig inne i sjöboden i eftermiddag, när dom andra sparkar fotboll.
Efter promenaden åt de saft och bullar i matsalen. Rico hämtade åt sig och Petra och tog ner det till sjöboden.
- Benet är nog inte brutet, sa han. Men hon är chockad. Det vore dumt att lämna henne ensam.
Bastun låg vid stranden ett stycke från sjöboden. Tjejerna trängde sig in i omklädningsrummet och tog av sig.
- Vi kan väl bada näck eftersom killarna har fullt upp med att samla ved. Sist i är en fegis!
Ångande av svett från bastun kastade de sig i det kalla vattnet.
- Får vi också vara med och bada?
Det var Daniel och Johan som stod på stranden och frågade.
- Nej, vi är ju näck för fan! gallskrek Hanna, men lugnade sig och rådslog med de andra.
Sen svarade hon:
- Ni får bada, men bara om ni också är näck.
- Njaa, sa Johan, men avbröts av Daniel, som sa att det skulle nog gå bra.
- Kom så klär vi av oss, sa han till Johan. På vägen in i bastun krockade han med Sverker.
- Om ni behöver svalka er får ni gå nån annanstans när flickorna badar. Ni kan vara i viken på andra sidan udden.
Flickorna fortsatte att bada som om ingenting hänt. Då hördes plötsligt nån som ropade.
- Hejsan!
Det var Daniel och Johan som kom simmande runt udden. Alla tjejer började skrika men lugnade sig efter ett tag. Killarna simmade fram till en klippa nära bryggan.
Daniel klättrade upp på den, men kröp snabbt ner igen när Linda började gå ut till honom på klippan. Då dök Sverker upp igen.
- Simma genast tillbaka och lämna flickorna i fred! vrålade han.
Daniel och Johan försvann bakom udden.
Vattnet var blankt som sammet när alla gått upp. Den nedgående solen speglade sig i sjön som glimmade av guld.
När Sara kom in i sjöboden var den tom. Hennes sovsäck var flyttad från hytten hon delade med Petra. I stället låg Ricos sovsäck där. Sara rusade ut och såg att en av kanoterna var borta. I skenet av solens sista strålar såg hon kanoten lägga till vid ön utanför viken. Petra och Rico klev upp på stranden och höll varandra i hand. Petra haltade inte ens fast hon nästan brutit benet för en stund sen.
Sara skyndade sig upp till köket och snappade till sig två bitar knäckebröd som hon smulade sönder i Petras sovsäck.
Klassen satt runt den sprakande elden på mossiga stubbar. Millan, som just hade blivit ihop med Niklas, satt och gullade på samma stubbe som han. Petra rullade fram en stubbe till Rico och slog sig ner. Det doftade eld, chips, grillad korv och abborre. Sverker knäppte på sin gitarr. Alla utom Petra hade tjocka koftor på sig. Petra hade en snygg, svart tröja med lila prickar. Oliver tog fram en tom glassbägare. Han bad alla skriva sitt namn på en lapp och lägga den i glassbägaren. Sedan drog han lott om vem som skulle berätta första spökhistorien.
- Det blir Niklas, sa Oliver.
Sara var inte där än. Hon hade gått tillbaka till sjöboden för att leta efter korten.
- Var är korten? mumlade hon för sig själv. Jag vet att jag stoppade ner dom i väskan. Å, vilken tur, där är dom.
Hon skyndar sig ut mot elden. Det här ögonblicket har Sara väntat på hela dagen. Nu skulle Petra få så hon teg!
- Hur många här tror att Sara har träffat den där fjanten Jesse James? sa Petra som lutade sitt huvud mot Ricos axel.
Bara Rico, Frida , Milla, och Niklas räckte upp händerna. Burken satt och diskuterade datorer med Jill så han hörde inte.
- Där ser du! ropade Petra till Sara som just kom. Ingen tror på det där ljuget.
Ingen sa något. Elden fladdrade i mitten. Den hoppade och for. Men ingen tittade på den längre, alla tittade på Sara. Eller rättare sagt glodde på henne. Sara var tyst. Men till slut tog hon triumferande fram korten.
- Kolla på dom här då!
- Wow! Du har verkligen träffat Jesse James! sa Ali med högljudd röst.
Alla fick stora ögon och trängdes runt den som hade korten. Sedan skickades de runt. Alla var lika imponerade.
- Du får nog gå naken som lucia i alla fall Petra, sa Niklas skrattande.
- Äh! den där fjanten är väl inge bra, sa Petra och drog bort håret från ansiktet.
När korten kom till Burken såg han direkt att något inte stämde. Han synade bilderna noga
och sa plötsligt utan att tänka sig för:
- Han måste vara duktig på data din pappa. De här bilderna är manipulerade i en dator. Det syns direkt att det är olika foton som är ihopsatta. Fast han har slarvat lite.
Alla vände mot Sara. Hon var centrum för allt. Men på ett annan sätt än hon hade tänkt sig. Hon kände sej vilsen och maktlös. Hela klassen stirrade. Och stirrade. Och stirrade. Det blev för mycket för Sara. Hon for upp och försvann bort i mörkret.
- Det var det jag sa! Hon bara ljuger och bluffar, sa Petra spydigt och kastade in korten i elden.
Burken sprang efter Sara, hans korta ben rörde sig snabbare än de aldrig gjort förr. Nu kände han av alla gympalektioner han hoppat över och han lovade sig själv att gå på nästa.
- Sara, Saaaara!!
Sara hoppade snabbt in bakom en buske. Hon såg hur den anfådde Burken flåsade förbi. Hon var arg och besviken, ville helst dunsta bort som en öppen flaska bensin. Mellan några täta granar såg Sara ljuset av ficklampor och förstod att fler hade börjat leta.
- Önskekällan, tänkte Sara. Undrar om den fungerar fast det inte är midnatt än?
Det var nästan helt svart nu, men efter en stund såg hon något som glittrade. Källan. Hon böjde sig ner på knä, doppade ansiktet i källan och sörplade i sig av källans isande kalla vatten. Sen skulle man springa. Tre varv motsols. Först sprang hon tre varv för sin viktigaste önskan. Sen tre till för en önskan som var nästan lika viktig. Till sist tre varv för en riktigt elak önskan.
Sara lutade sig mot en gran, då en kotte föll ned i huvudet på henne. Nedhoppande kom en ekorre. Sara stod stilla och det lilla djuret hoppade modigt närmre. Det kändes skönt att inte vara alldeles ensam. Men så blev ekorren skrämd av ett rop på Sara. Hon skymtade Oliver. Han ropade en gång till med sin målbrottsröst. Sara gömde sig vid en stor, kantig sten bredvid granen. Oliver pustade förbi. Sara satt ensam kvar och huttrade bakom stenen. Plötsligt började det dugga, dugget övergick snabbt i ösregn.
Sara kom att tänka på det förfallna ödetorpet Sverker hade berättat om. Det skulle visserligen vara gammalt och ruckligt med utslagen dörr och ruttet golv, men det skulle i alla fall vara någonstans att ta vägen över natten. Sara började gå mot öns nordspets där det skulle ligga. Hon ville aldrig mer träffa Burken eller någon annan i klassen. Hur kunde han avslöja henne?? Tankarna snurrade runt i huvudet på Sara. Vad skulle Rico tycka om henne nu?
Huset såg ju inte alls så gammalt ut som hon hade trott. Hon tog mod till sig och smög in genom det tomma dörrhålet. Hon gick in i det största rummet och började packa upp sina saker ur ryggsäcken.
Sverker hade ordnat skallgång för att leta efter Sara. Lampor glimmade i mörkret. Barnens rop väckte sovande djur.
- Ska vi springa omkring här i skogen som galna höns hela natten för att leta efter den där lögnaren? sa Petra spydigt.
- Varför var det inte du som sprang bort? sa Oliver. Dig hade det varit enklare att hitta. Bara att följa parfymdoften.
Till slut hade alla utom Burken gett upp letandet. Han hade dåligt samvete för att han gjort så att Sara stuckit och bestämde sig för att fortsätta på egen hand i den mörka skogen. Han kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Men han fortsatte att leta i den kalla skogen med granar höga som skyskrapor.
- Kanske i ödetorpet, tänkte han och började gå i riktning mot huset. Det var inte så svårt att hitta längre eftersom solen börjat gå upp!
- Undrar om hon är mycket arg? Jag förstår om hon inte vill prata med mig.
Äntligen framme. Därinne låg Sara och sov. Han kände hur det stack i kroppen.
- Vad skönt att äntligen ha hittat henne! Oskadd.
Burken ställde sig på knä bredvid den sovande Sara, strök med handens utsida mot hennes lena kind.
- Sara, Sara jag ska aldrig mer vara dum mot dig, bara du förlåter mig. Du är så söt, snäll och gullig, så det skulle vara en jättestor förlust att förlora dig som vän.
- Stick! sa Sara och slog upp ögonen.
Burken blev röd om kinderna när han förstod att hon varit vaken och hört.
- Förlåt det där med korten! Jag blev bara så mallig när jag upptäckte hur din pappa hade gjort.
- Försvinn härifrån! sa jag. Jag vill aldrig se dig mer!
Nu är det kört. Alla i klassen hatar mig! Alla vet att jag har ljugit om Jesse James. Ingen kommer någonsin att glömma det här. Det är lika bra att jag dör nu. Jag kan ju alltid dränka mig, eller sitta här och svälta ihjäl. Det är nog lättast att dränka sig, men tänk om jag skulle ångra mig?De skulle nog inte bry sig om jag dog, nej de skulle nog inte ens märka det. Rico tycker säkert att jag är en dum egoist som bara tänker på mitt eget bästa. Undra vad Rico gör just nu? Han sitter säkert och kysser Petra på något mysigt ställe. Vad är jag emot Petra? Förmodligen ingenting ... Vad har jag att leva för, nu när Rico hatar mig? Jag vill bara dö ...
Det är Burkens fel. Jag avskyr honom, om han så ber om förlåtelse tusen gånger. Om det är så att han tycker om mig hade han väl hållit mun. Pappas fel är det också! Han kan inte vara mycket till fotograf när han gör bilderna så slarvigt att det syns att det är fuskbilder. Jag ska skriva till pappa och tala om vad han har ställt till. Tala om att jag tänker gå och dränka mig om han inte ordnar upp det här. Nu börjar jag förstå varför mamma aldrig ville gifta sig med honom.
Mitt enda hopp nu att den där önskekällan fungerar. Hoppas!! Hoppas!!!!
Vidare till Kapitel 4.