Kapitel 4

TILLBAKA I SKOLAN

Bussen hade inte kommit. Burken gick sakta fram till Sara.
- Vill du inte ha veckans horoskop? Det är faktiskt ett riktigt lyckohoroskop.
- Jag vill aldrig läsa dina idiotiska horoskop mer! Tror du verkligen på sån smörja? Sara drog sig undan och hängde på staketet tills bussen kom. Hon kände sig värdelös, kände allas hånfulla blickar riktade mot sig. Hoppas jag får pest fram till novemberlovet, tänkte hon. Jag vill inte gå till den där tråkiga, äckliga, kalla, gamla skolan mer.
- Har du några flera förfalskade bilder att visa? ropade Ali.
- Ska du inte förfalska hela din släkt och redovisa för klassen, skrek Niklas.

Bussen kom, Sara klev på och satte sig på sin favoritplats. Aldrig förr hade hon tänkt på att sätet var så hårt och äckligt. Hon lade väskan bredvid sig så att ingen skulle sätta sig hos henne.
- Kan du flytta på din väska så att jag får plats? frågade Burken vänligt.
- Gå! sa Sara och höll för näsan.
- Varför håller du för näsan? skrattade Burken.
- Du stinker! Jag vill inte sitta bredvid en soptipp.
Burken gick skamset iväg och satte sej vid det uppskurna sätet längst bak.

Bussen hostade till och startade. Sara stirrade ut genom fönstret. Björkarna stod kala och det låg ruttna löv i dikena. Himlen var grå. Svarta träd susade förbi. De blanka regndropparna flöt ut och rann nerför den kalla glasrutan. Hela världen kändes kall. Helst skulle Sara vilja bli sjuk eller skolka ända fram till novemberlovet. Önskekällan var säkert bara en bluff, tänkte Sara dystert. Ingen av önskningarna kommer att gå i uppfyllelse. Tre önskningar hade hon haft. Inte en enda hade gått i uppfyllelse ens det minsta lilla. Tvärtom! Allt hade bara blivit värre. Varför måste man leva? Vad är bäst, strypa sig eller dränka sig?

Om det ändå vore lov nu! tänkte Sara. Inte om en vecka. Skulle hon åka till pappa på lovet? Det vore rätt åt honom om jag inte kommer! Han kan gott få gå på Skansen själv! En klant är han, som skickade bilder som var så dåligt gjorda att det gick att avslöja.

Hoppas jag blir sjuk fram till lovet! Den där fotbollsmatchen mot sexan i Örbyskolan tänker jag i alla fall inte ställa upp i. De har varit så taskiga mot mig. Varför skulle jag ställa upp för klassen då? Fast då missar jag förstås chansen att få spela med Rico. På fotbollsplanen har Petra inte en chans att göra sig märkvärdig.
- Ska du stiga av eller?
Sara väcktes ur sina drömmar när Burken ropade till henne. Bussen hade stannat i vägkorset hemma.
-Va ..nä jovisst, självklart. Min väska fastnade bara.

OVÄNTAT BESÖK

Önskekällan fungerade kanske ändå! Pappa hade inte svikit henne! Det här var förstås överraskningen han hade pratat om. Jesse James var här! Hoppas att han stannade så länge att hon kunde ringa efter Rico och Petra och några till!

Inifrån huset kände Sara lukten av mammas nybakade bullar. Hon slängde upp dörren och sparkade av sig sina gympaskor. Leran från de smutsiga skorna stänkte ner en resväska och ett par slitna joggingskor. Gick verkligen Jesse James i så smutsiga och gamla skor? Det hade Sara aldrig sett på tv. På en stol låg en jacka slängd, samma jacka som hennes pappa hade i somras. Sara ryckte upp dörren till vardagsrummet. I soffan satt hennes pappa, Jörgen Brager, med spegelglasögon på och med en påse chips i handen. Han var klädd i ljusblå jeans och en röd sweatshirt. Det var ett stort hål i jeansen sen han plåtade björnar på Skansen för drygt en vecka sen.
- Var är han nånstans? frågade Sara utan att ens hälsa på pappa.
- Vemdå nånstans?
- Jesse James förstås.
- Det vet väl inte jag. På nåt hotell kanske. Eller i ett flygplan på väg till nån konsert.
- Varför står hans bil härutanför då?
- Jaså bilen. Det är chefens. Han har startat en ny tidning som jag plåtar för. Jackpot Journalen. Jag ska plåta en i Broköping som vunnit fem miljoner på trav. Sara började springa uppför trappan till sitt rum.
- Fick du bilderna stumpan? Dom var väl jättefina?
- Din svikare! Alltsammans är ditt fel! Hur kan nån tidning anställa en så usel fotograf!
- Sara vännen lilla. Jag ville bara göra dig glad.
- Det har du då inte lyckats med! Jag vill aldrig se dig mer! skrek Sara och smällde igen dörren till sitt rum. Hon ville inte prata med honom.
- Vänta Sara! Jag har en överraskning att berätta om. Du kommer att bli jätteglad.

Doften av nygräddade bullar kan faktiskt få den som är arg att glömma bort lite av sin ilska. Och att stänga in sig från en överraskning är inte särskilt klyftigt, tänkte Sara. Hennes pappa hade dåligt samvete för att han inte träffade Sara så mycket. Därför hade han alltid presenter med sig de få gånger han kom. Sara var inte särskilt svår att övertala när mamma ropade att det var dags att fika.

På köksbordet låg det nygräddade kanelbullar på ett fat. Solen hade kommit fram och lyste in genom fönstret. Sara satte sig mitt emot sin pappa. De började småprata och han undrade varför hon inte tyckte om korten med Jesse James.
- Det gick bra ända tills Burken avslöjade mig.
- Hur kunde han göra det?
- Han är ett datageni, och såg att det var en bluff. Alla retas för att jag låtsas att jag har träffat Jesse James fast jag inte har gjort det.
- Då ska nog min lilla överraskning få tyst på dom, sa pappa. Ska du inte öppna paketen?

Sara började med det största paketet, som var inslaget i julpapper. Det var ytterst vältejpat och nästan omöjligt att få upp. Efter ett väldigt slitande fick hon upp paketet.....
-Men pappa, du lovade att jag skulle få en ny kamera! Inte den här gamla begagnade! sa Sara besviket. Och svart! Jag vill ha en röd eller gul.
- Min gamla Nikon. En riktig proffskamera. Kostar lika mycket som tio såna där gula leksakskameror. Sara var ändå besviken. Ett sånt här klumpigt svart åbäke var det ingen annan som hade.
- Jag hade tänkt att du skulle inviga den när du kommer till mig på lovet. Vid ett alldeles speciellt tillfälle. Ska du inte öppna de andra paketen?

Nästa paket var det ett mindre, hårt paket med rosa rosett. Det syntes att det inte var pappa som hade slagit in det. Sara slet av papperet och öppnade kartongen. I botten låg ett guldfärgat delbart Love-hjärta.
- Guld, sa pappa. Tjugofyra karat. Lycklig den som får dela hjärta med dig! Killarna slåss väl om en tjej som dig!
- Tack så mycket pappa, sa Sara. Det var väldigt fina presenter. Men hon kände sig inte det minsta glad, bara besviken. En gammal klumpig kamera och ett brythjärta som hon inte hade nån att dela med. Geten möjligen eller nån av katterna.
- Jag har en present kvar Sara, sa pappa leende och lämnade över ett brunt tråkigt kuvert som det stod SE OCH HÖR på.
En prenumeration förstås på den där trista skvallertidningen. Ingen önskepresent precis. I kuvertet låg ett maskinskrivet brev på tidningens papper.

Härmed uppdrages åt Sara Westman att göra en intervju med sångaren Jesse James och skriva en artikel om mötet med honom på de nystartade ungdomssidorna i SE OCH HÖR. Tidningens redaktion svarar för alla praktiska arrangemang i samband med intervjun. För färdig godkänd artikel betalas ett arvode på 1.200 kronor.

Zven Zvenzon
redaktionschef

KÄRLEKSDIKT I KOJAN

Sara skulle nog gå till skolan i alla fall, i stället för att skolka. De andra behövde henne i laget. Att spela tillsammans med Rico skulle vara en chans att hennes andra önskan skulle gå i uppfyllelse. Man kanske måste hjälpa önskningarna lite. Det var inte säkert att en önskekälla klarade allt ensam. Sara packade ner sina fotbollskläder i väskan. I morgon fick hon bara inte göra ett misstag på matchen! Sara var nervös, hon tänkte på att Petra och alla klasskompisar skulle ta varje chans att skratta ännu mer åt henne.

Vad skulle hon fråga Jesse James om? Det gällde att tänka ut några bra frågor. Sara tog fram papper och penna. Det bullrande ljudet från Andersons traktor var störande så det blev inte mycket av med skrivandet. Vad gjorde han med traktorn så här dags på dygnet?

Sara gick ner i köket och gjorde i ordning en macka. Hon lyfte upp favoritkatten Trasan och tog mackan i handen. Hon gick ut i höstmörkret och lyste sig fram med en ficklampa.

Där var trädkojan, som hon hade hittat när de flyttade in. Hon brukade gå dit när hon ville vara ifred, men det var länge sen sist. Den var tretton meter upp i en gran. Sara klättrade sakta upp med Trasan i famnen och testade varje stegpinne innan hon satte ner sin tyngd på den. Det var mycket möjligt att pinnarna hade murknat efter alla dessa år.

Äntligen uppe! Hon pustade ut och satte sig på kojans trägolv. Kojan var gjord av gamla plankor och där hängde urblekta gardiner, som hon hade satt upp när hon hittade kojan. Inne i kojan fanns också ett brunt skåp, där Sara förvarade sina stearinljus och sitt brevpapper. Hon tog fram ett av de nästan nedbrunna ljusen, tände det och började skriva. En sångtext om kärlek skulle det vara. Men det var svårt att skriva en kärleksdikt till Jesse James. Om hon tänkte på Rico gick det mycket lättare.

Du är solstrålen som lyser upp min dag.
Du får mig att skratta när jag helst vill gråta.
Ditt hår är svart som natten.
Dina ögon är djupa som skogens tjärn.
Tiden stannar när vi ser på varann.

När jag är med dig är jag i en annan värld,
som om vi två vore på en månefärd.
Men då jag drömmer mig bort,
känns tiden så kort.
Ja jag vill ha dig här. Jag vill ha dig här.

När allting är slut, och allting försvinner,
känner jag hjärtat bankar och brinner.
Kanske det slutar en dag ,
då vi två blir ett par.
Ja, jag vill ha dig här. Jag vill ha dig här.

MATCHEN

Efter fem minuter blev Petra utbytt efter att ha släppt in två mål på ett skott. Hon gjorde självmål.
- Det är inte så himla lätt att stå i mål när man har skoskav, sa Petra. Förresten är alla tjejer som spelar fotboll töntar.

Nu hade Rico bollen och Petra skrek för full hals. Det stod 2-2. Rico hade gjort båda målen. Rico sprang smidigt förbi en klumpig motspelare. Det kom en stor och kraftig motspelare emot honom.
- Ta den Sara! ropade Rico och sköt iväg bollen.
Sara vaknade ur sina tankar och satte fart. Hon fick tag i bollen, dribblade förbi två motspelare, passade till Rico, som passade tillbaka. Sara rusade mot målet. Hon hade kvar bollen, hon var tvungen att skjuta. Tyvärr blev det med vänsterfoten. Målvakten, som hade väntat sig ett hårt skott, blev stum av förvåning. Retsamt enkelt rullade bollen in i målet.

Broköpings hejarklack jublade och skrek alla sina ramsor. Solen tittade plötsligt fram och det började bli varmt. Sara stönade och satte sig ner. Hon hade trampat fel. Foten värkte. Rico kom fram till henne.
- Hur är det? Trampade du snett? undrade han oroligt.
- Ja, men det går nog ändå, sa Sara och log.

Rico hjälpte henne upp, och de intog sina positioner. Domaren blåste och Örby hade avspark. Rico tog bollen från dem direkt. Han såg att Sara kom på vänsterkanten och slog en crossboll över till henne. Sara rusade fram, och gjorde ett mål till. Alla jublade.

Domaren blåste av med sin svarta visselpipa. Matchen var slut. Lagen ställde upp på rad för att tacka varandra för matchen.
- Vi tackar Örbylaget och domaren för en god match med tre stamp!
Alla stampade tre gånger i marken. Örbylaget gjorde likadant och slog sedan varsin kullerbytta.

Alla i klassen sprang ut på planen. Sara och Rico och var matchhjältar.
- Bra jobbat Sara! Du skulle platsa i Broköpings klubblag.
- Du är matchens hjälte Sara, skrek Ali.
- Jag trodde aldrig du skulle få in två mål, sa Burken förtjust.
Sara blev röd i ansiktet och svetten rann nerför näsan. Hon satte sig ner i det fuktiga gräset och pustade ut.
- Rena turen bara! fnös Petra. Det var Ricos förtjänst att vi vann. Han sparkade ju bollen rakt på Sara så att den studsade in i mål. Till och med en blind kossa skulle ha gjort mål då. Rico du är min hero!!! Petra kysste Rico mitt på munnen.
- Blääää! ropade Rico och torkade av läpparna med handen. Petra låtsades som om hon inte såg det.
- Fantastiskt Sara! Jag trodde aldrig att en tjej kunde vara så bra i fotboll, sa Rico och gav henne en kram.
- Ähh! Du var inte så dålig du heller, sa Sara rodnande.

SARAS ANDRA ÖNSKAN

Sara och Rico gick bortåt skogen utan att någon av de andra märkte något. Fåglarna kvittrade och det var varmt i luften fast vintern var nära. De gick genom skogen, och ända ner till stranden. Det blåste lite där. Saras hår flög upp i ansiktet. De satte sig på en vacker bänk med små hjärtan i hörnen. Rico stoppade handen i fickan och kände att han hade något där. Han kom ihåg att det var presenten han köpt till Petra.
- Joo..eh, jag undrar..... Rico tittade ner på sina skor.
- Vill du.....
- Vad är det? frågade Sara.
- Vill du vara tillsammans med mig? fick Rico till slut ur sig. Han tittade fortfarande ner.
- Jaa, viskade hon. Rico tittade upp.
- Jag har något åt dig, log han. Han tog upp asken ur fickan. Sara öppnade den blåa, runda asken och där låg det ett brythjärta. Rico sa:
- Bryt itu hjärtat du! Jag vill att du skall ha ena halvan. Sara lade sitt huvud i Ricos knä.
- Du Sara...........jag gillar dig, sa han allvarligt och strök henne över kinden.
- Jag......jag gillar dig med, sa Sara och rodnade igen.
- Vill du bli i hop med mig?
- Gissa! skrattade hon och de reste sig upp. Rico tog upp en pinne och började rita i sanden. Han ritade ett hjärta där det stod R S.
- Skulle inte jag kunna få bjuda ut dig i kväll? Sara rodnade och tittade bort ett par sekunder.
- När ska vi träffas?
- Halv sju vid busshållplatsen. Jag möter dig sa Rico. Jag har 150 kr som jag har fått av mormor.

Hand i hand började de gå tillbaka. Då kom Petra. Hon såg sur ut.
- Och vad gör ni då? fräste hon elakt.
- Vad brukar man göra när man är ihop? flinade Rico och lade armen runt Saras midja.

När Rico följde Sara till bussen stod Burken där och väntade på Sara. Hon låtsades inte se honom utan satte sig nästan längst fram. Burken satte sig längst bak och drog ner sin datakeps över ansiktet.

- Du och Rico är visst goda vänner, sa mamma när Sara kom hem.
- Va, hur vet du det?
- Jag såg er från bilen. Fast du såg visst inget annat än honom. Gillar du honom?
- Han är rätt bra i fotboll.
- Jag menar inte på det sättet.
- Okay, han är väl rätt skaplig. Vi ska träffas i kväll.

När Sara kom till busshållplatsen på kvällen var Rico redan där.
- Hej, hur länge har du stått här?
- Ah, bry dig inte om det. Nu går vi.
- Vart?
- På bio. Jag har redan köpt biljetter.
- Vilken film?
- Vinterviken. Den handlar om en kille och en tjej som är kära i varandra. Rico köpte popcorn och de hade platser i en tvåmans längst bak. De satt så nära varandra att två till skulle ha fått rum i soffan. Så snart de släckte kysste Rico Sara.

Jag ska aldrig mer tvätta mig om munnen, tänkte Sara när hon åkte hem. I alla fall inte på väldigt väldigt länge.

SARAS TREDJE ÖNSKAN

Jag borde vara världens lyckligaste!!! På två dagar har två av mina önskningar från önskekällan gått i uppfyllelse. Det kunde jag nästan inte tro när jag sprang runt källan i mörkret.

Jag kommer att få träffa Jesse James!! Nästan alldeles privat. Tänk om jag kan få honom att komma hem till mig på födelsedagen också. Men det blir nog svårt. Synd att jag glömde önska det när jag var vid källan! Det verkar som om den fungerar. Det blev ju som jag önskade med Rico också. Han bryr sig bara om mig och struntar alldeles i Petra. Nu har jag någon som jag kan dela guldhjärtat från pappa med.

Jag borde vara världens lyckligaste nu. Men på något sätt är jag det inte ändå. Det finns något som gnager och krafsar inuti mig. Något som inte vill låta mig vara lycklig. Jag tror att det är min tredje önskan. Snälla snälla dagbok! Hjälp mig så att min tredje önskan inte går i uppfyllelse!! Jag gillar ju Burken, fast han är lite knäpp ibland.

Kunde man få en önskan att inte gå i uppfyllelse? Då måste man väl tillbaka till källan på Tynnesö. Kanske dricka ur den igen och springa tre varv åt andra hållet medan man önskade bort sin gamla önskan. Men det var alldeles omöjligt att ta sig till Tynnesö nu. Fort måste det gå också. Hennes första önskningar hade gått i uppfyllelse de två sista dagarna, en varje dag. Så i morgon var det kanske dags för den tredje.

Tänk om det dög med brunnen på gården! Det måste väl finnas en källa i botten på den också, eftersom det alltid fanns friskt vatten i brunnen hur lite det än regnade. Sara klädde på sig igen och gick ut i mörkret. Hon vevade upp en hink vatten ur brunnens svarta hål, doppade ansiktet i hinken och drack av det isande vattnet. Sen sprang hon tre varv medsols runt brunnen och önskade allt hon kunde, att inget hemskt fick hända Burken.

VAR ÄR BURKEN?

Sara gick in i badrummet och tittade i den smutsiga spegeln. Hon log lite åt sin spegelbild. Håret var rufsigt, ögonen smala springor. Hon hade inte somnat förrän det nästan var dags att vakna. Sara struntade i att borsta tänderna. Att borsta tänder måste vara bland det minst viktiga här i livet. Att borsta tänderna kan bara tidsmillionärer kosta på sig.

Sara fick vänta på bussen som var sen. Kalla vindar drog igenom trädens grenar. En kråka flaxade förbi. Sara kliade sig i ögat med de gröna fingervantarna. Sedan sträckte hon på sig så att den röda jackan åkte upp till hakan. Det var förra årets höstjacka, som egentligen var för liten.

Bussens bromsar gnisslade när den stannade till vid Sara. Hon klev ombord och visade upp sitt busskort. Sara gick raka vägen fram till platsen där Burken och hon brukade sitta. Men där satt inte Burken. Sara såg förvånat på den tomma sitsen. Bussen började köra och Sara tappade nästan balansen.

Vad hade hänt Burken? Sara började må illa. Hon hörde små röster inom sig.
- Sara det var ditt fel, ditt fel! För sin inre syn såg hon Burken ligga i en kista i en kyrka, vit i ansiktet. Bredvid honom låg en lapp: DET VAR SARAS FEL! stod det.
- Nej! Nej! skrek Sara.
- Mår du inte bra? undrade chauffören och såg förbryllat på henne.
- Eh...nej! Jag.... mår lite illa!
- Hade vi inte varit sena hade jag gärna stannat, sa han vänligt. Sara pressade fram ett blekt leende.
- Det blir nog bra. mumlade Sara och satte sig på Burkens favoritplats. Hans pappa har nog kört honom till skolan, tänkte Sara. Det gör han ibland. Säkert är Burken redan i skolan.

Utanför bussens fönster sprang Rico i sin träningsoverall. Han sprang alltid till skolan för att få ett extra träningspass på morgonen. Rico vinkade till Sara, men hon märkte ingenting. Hon tänkte bara på Burken.

Sara såg sig omkring när hon klev av bussen. Men Burken syntes inte. Hon gick bort till de andra. Petra hade som vanligt nya kläder på sig. Hon stod och skröt om när hon var i Spanien.
- Ni skulle sett alla killarna, vad de glodde! På mig alltså, tillade hon hastigt, och kastade en utmanande blick på Sara.
- Är det någon som vet var Burken är? undrade Sara. Det blev tyst. Petra tittade elakt på Sara.
- Jaså, du har tappat bort din kille! sa Petra och strök bort en hårslinga från ansiktet. Hon såg så mallig och utmanande ut där hon stod. Sara svalde hårt.
- Han är inte min kille! Vet ni var han är? skrek hon. Det ringde in. Alla var där utom Burken. Sverker hade heller ingen aning om varför han inte kommit.

Första timmen hade de matematik. Alla tog upp räkneböckerna. Alla utom Sara, som bara satt och glodde.
- Sara, vakna nu! Vi ska prata om omkrets och area. Hon pustade och tog upp räkneböckerna. I bakgrunden hörde hon Sverker prata om area. Men hon satt bara och tänkte på Burken.
- Vad hade hänt? Hade datorn exploderat så han låg på sjukhus, kanske döende? Eller hade han blivit påkörd av en bil så han kanske........... Nej! Det får inte ha hänt, men tänk om...........
- Hur får man en area? Sara !
- Sara sover du nu igen det är tredje gången jag frågar dig! Hur räknar man ut en area? Sara ryckte till, alla tittade på henne.
- Kan du inte det din kossa, så behöver du nog hörapparat, väste Petra mellan tänderna.
- Nå! Sara, får vi höra.
- Man tar längden med bredden sen plussar man ihop det och delar det med faktorn. Alla skrattade utom Rico och Sverker. Petra gapflabbade.
- Hanna, tala om hur man får en area.
- Man tar längden gånger bredden.
- Bra Hanna! du hör i alla fall vad jag säger.

På rasten kom Rico fram till Sara.
- Du var verkligen bra igår! Jag trodde aldrig en tjej kunde vara så bra! Ska du inte hänga med och springa till och från skolan i stället för att åka buss? Bra sätt att hålla sig i form. Rico pladdrade på som om han pratade med Martin Dalin om mål, straffar och spelteknik. Sara sjönk in i sina tankar igen.
- Hänger du med till planen efter plugget, så kan jag lära dig lite finter, sa Rico och tog Sara i handen.
- Låt mig vara! skrek Sara och sprang därifrån.

Skolan var en pina den dagen, allt gick fel. På bilden välte Sara omkull Petras vattenglas så hennes tröja blev helt förstörd. När de hade oä var det inte bättre.
- Nå Sara, vad heter huvudstaden i Belgien? frågade Sverker. Inget hördes från Sara.
- Vad heter huvudstaden i Belgien, upprepade Sverker.
- Burken, sa Sara yrvaket. Alla vrålade av skratt.

Sara satt och stirrade på klockan. Tiden sniglade sig fram. Fyra minuter kvar....Sara lyssnade med ett halvt öra på vad läraren sa. Hon gäspade. Tre minuter kvar.......något om Sveriges kungar.......... Två minuter kvar........Frida läste. Stycket var slut.
- Lägg in sakerna i facket, sen kan ni gå! Adjö! ropade Sverker. Sara kastade in grejerna i facket och rusade ut.

HEM TILL BURKEN

Sara ringde på, men ingen öppnade. Hon ringde på igen, men ingen öppnade ändå. Hon gick runt huset och tittade upp mot Burkens fönster. Hon tyckte att hon såg ett huvud bakom gardinerna.

Sara kände på handtaget till den dystra dörren. Det var öppet, dörren gled upp. En stereo stod på någonstans. Det lät det som Beethovens andra symfoni som dånade ut ur högtalarna. Inte en människa syntes. Sara rusar uppför trapporna till Burkens rum.

Han satt böjd över sin dator, suckade tungt, plockade i och ur disketter, märkte inte att Sara hade kommit in. Hon rusade fram till Burken och slog båda armarna om honom.
- Anton, Anton! Jag har varit så orolig! Förlåt att jag varit taskig! Jag var rädd att du hade råkat ut för någon hemsk olycka.
- Det är precis vad jag har gjort! gnällde Burken. Värsta tänkbara olycka! Först fick jag ett systemfel i config.sys och sen blev allt jag skrev bara dollartecken och nollor. Ett datavirus måste det vara! Jag fattar inte hur det har gått till! Allt jag har på hårddisken kommer att bli förstört!

Vidare till Kapitel 5.