Sara började bli lite orolig. Pappa syntes inte till någonstans. Det var mycket folk och omöjligt att upptäcka pappa i vimlet. Blicken följde väggarna och nådde in i vrårna där bara langarna höll till. Ingen pappa! Sara gick mot en bänk, klev upp på den och spanade efter sin pappa, men såg honom inte. Hopplöst, tänkte Sara. Sen som vanligt! Ändå hade han lovat att möta henne. Tänk om han i alla fall hade glömt bort att hon skulle komma!
Bromsar tjöt och fler tåg rullade in. Sara såg hur vuxna knuffade fram sina barn, för att få dem att springa. Hon satte sig på bänken och väntade. En full gubbe kom fram och frågade om hon ville följa med och dansa, men det ville hon inte. En orakad uteliggare med en grönvit konsumkasse i handen försökte få sig en timmes sömn på bänken bredvid, som var nedsmetad med tuggummi. Sara riktade blicken mot Pressbyrån, där det stod en punkare med lila och gröna dreadlocks och säkerhetsnål genom läppen. Sara rös när hon såg killen.
Hon väntade och väntade. Efter en halvtimma förstod Sara att hennes pappa hade glömt bort att hon skulle komma. Hon åkte upp i rulltrappan, gick till telefonen och ringde hem till honom. Ingen svarade. Sara plockade fram kartan ur väskan. Mamma hade gjort en stor ring runt Bondegatan. Bläcket hade inte hunnit torka när mamma hade lagt ihop kartan, så på baksidan syntes konturerna av ringen.
Hon gick med bestämda steg mot glasdörrarna. En sliten gubbe satt i ett hörn och spelade fiol. Sara gick förbi och i lådan bredvid gubben släppte hon ner några enkronor, som hade blivit över när hon köpte godis. Sara hostade till när en fet man gick förbi och blåste cigarettrök i ansiktet på henne.
Det var mycket trafik och det luktade avgaser. Sara började gå mot T-centralen och när hon kom fram köpte hon en biljett till Medborgarplatsen. Hon betalade och sprang nedför den långa rulltrappan. I farten sprang hon på en dam i 70-års åldern. Damen blev jättearg och slog efter Sara med sin väska. Sara ropade fram ett ursäkta och rusade vidare. Damen muttrade efter henne:
- Ungdomar har ingen hyfs nuförtiden!
Sara klev på tåget och satte sig på en bänk. Hon ställde väskan bredvid sig och lutade sig mot ryggstödet. Vagnen gungade fram och tillbaka, väggarna var gula och fulla av klotter. Sara gick fram till en av väggarna och tog fram sin röda lilla pennstump. Hon tryckte den mot väggen och skrev: Jag gillar Rico men nu ska jag hem till pappa. Sedan fnissade hon och tittade sig omkring, men möttes av kalla blickar.
- Gamla Stan nästa! kom det ur högtalaren.
Bara två hållplatser kvar, tänkte Sara tyst för sig själv.
En killen på bänken bredvid snarkade så högt att han störde hennes tankar. Han luktade vin.
- Medborgarplatsen nästa!
Sara ryckte till. Hon tog sin väska och rusade ut genom tunnelbanevagnens vidöppna dörrar.
Bondegatan 2A. Lyckligt gick hon uppför trappan. Inom henne sjöng det, för att hon äntligen hade kommit hem till pappa. Sara tittade på namnskyltarna, som hängde utanför varje dörr. Nilsson, Berglund, Jörgen Brager. Ja Brager, det heter ju pappa! Hon såg sig om i trappuppgången. Där fanns två fönster, som vette ut mot gården. I fönstren fanns det små plastblommor, som någon hade rivit av bladen på. Framför fönstren hängde grå gardiner med svarta blommor. Sara bestämde sig genast för att inte tycka om gardinerna. Blicken svepte runt i trappuppgången, en tavla hängde på ena dörren och på pappas dörr var det massor med vykort. Sara kände igen några. Det var påskkort som hon och mamma hade ritat.
Det drog från dörren där nere, som öppnades och stängdes då och då . Sara trivdes inte i trappuppgången, det luktade unket, och det var kallt. Plötsligt satte någon på en radio, men det var inte inne hos pappa. Sara ringde på hos pappa, det hördes inga steg, ingen röst.
Granndörren då, kunde de veta där var pappa var? Signalen bröt tystnaden och steg hördes. Dörren gick upp. Stanken av rök och öl fyllde Saras näsa. En tant öppnade, hon var klädd i rosa morgonrock och hade papiljotter upprullade i håret, förutom en som hängde och dinglade. Hon hade ett par alldeles för stora glasögon på sig. Tanten hade sminkat sig nyligen, för hon gick med fingrarna ut i luften. Det var ett sådant nagellack Petra hade haft. Hon hade djupa ringar under ögonen och hon putade med läpparna.
- Du är dotter till Brager, eller?
- Ja, svarade Sara med en undrande blick. Alla påstod jämt att hon var så lik sin mamma. För första gången tyckte någon tydligen att hon var lik sin pappa.
- Om du letar efter din pappa så kan jag tala om att han har stuckit till Malaysia, sa tanten och drog igen dörren.
Sara satte sig på det kalla betonggolvet utanför pappas dörr. Hon fick en klump i halsen, kände att tårarna skulle komma snart. Sara grät så hon fick huvudvärk. Sakta gick tårarna över till ilska. När hon äntligen kom fram efter alla hans löften har han åkt till Malaysia!!! Sara somnade, men hennes huvud var fullt av tankar. De flaxade runt som vettskrämda, svarta fåglar.
Hon drömde om Rico och om luciatåget. Hon såg en naken lucia och hörde alla föräldrars skratt. Hon tittade på Petras mamma och pappa. De skrattade. Hon såg sin mamma. Hon skrattade inte alls, utan stirrade på lucian och skrek till. Det var inte Petra som var naken lucia utan....
- Sara, vakna! Det är pappa. Kom så går vi in.
Sara vaknade. Hon rös när hon tänkte på sin dröm. Men så kom hon på att hon var arg på pappa.
- Varför kom du inte till centralen? skrek Sara ilsket.
- Jag var tvungen att sticka till Malaysia på ett jobb.
- Det går jag inte på! Sluta att ljuga! gastade Sara och rynkade ögonbrynen. Kan du berätta var du har varit?
- På hotell Malaysia och jobbat. Bruce Springsteen bor där. Han har konsert på Globen i kväll.
Medan pappa värmde pizza tittade Sara sig omkring. Han hade möblerat om sen sist. Soffan stod emot väggen och vid soffans vänstra sida stod det en stor växt. Mittemot soffan stod teven. Överallt på väggarna fanns det massor med bilder som pappa tagit och skivomslag med artisternas autografer på. Pappas kläder låg utspridda överallt, på golvet, i fåtöljer och stolar.
Sedan de ätit började Sara och pappa planera nästa dags intervju med Jesse James.
Sara tumlade nedför stentrappan i huset där pappa bodde. Hon var så pirrig och nervös att hon knappt hade märkt vad som hände runtomkring henne. Pappas moraklocka dundrade där uppe. Eller var det kanske Saras hjärta som dunkade av nervositet? Hon hörde grannens hund skälla i lägenheten intill.
När Sara sträckte ut handen för att öppna porten och gå ut, snubblade hon och föll framstupa bredvid dörrmattan. Innehållet i väskan trillade ut över fossilavtrycket i kalkstensgolvet. Sara fick kvickt upp pennan och suddet.
- Var är blocket nu då?! Hon snodde runt och sköt upp ytterdörren. Där under elementet låg det. Blocket hade formen av ett rött hjärta. Det var en av pappas presenter, som hon fick när han hälsade på förra året.
- Hoppas att det bringar lycka idag!
Tutuut!! Sara väcktes ur sina funderingar av pappas otåliga tutning. Hon rafsade ihop sina saker, knuffade upp porten och rusade ut. Det hördes ett klickande ljud när dörren gick igen och pappa tutade ännu en gång. Den här gången lät det som om någon blåste i en trombon. Pappa satt i Gröna pärlan, som han brukade kalla bilen. Den glänste som en smaragd i solen. Att hålla bilen snygg var tydligen viktigare än att diska och att städa lägenheten. Gröna pärlan stod och spann med motorn i gång bredvid en skylt med uppmaningen Tomgångskörning förbjuden. Pappa rättade till hatten och svängde ut från parkeringen. Nu var de äntligen på väg. Nu skulle Petra och alla andra i klassen få så de teg!
En hög vit mur med elstängsel högst upp omgav Billan Brutts tomt. Genom spjälorna i en svart järngrind såg de den slottsliknande villan i en trädgård, som var större än stadsparken i Broköping. Grinden var låst och det satt två bevakningskameror vid sidan om den. När de tryckte knappen bredvid grinden kom en man i mörkblå uniform och röd basker ut ur ett lusthus strax innanför grinden. Han bad om legitimation utan att öppna. Jörgen stack in sitt kort mellan spjälorna i staketet. Vakten synade kortet noga. Han läste och jämförde fotot med Jörgen en lång stund. Sedan tog han upp en mobiltelefon och talade lågmält med någon.
- Ok, det verkar grönt, sa han och tryckte på en knapp. Parkera bredvid de andra bilarna.
Grinden öppnades ljudlöst och bilen gled sakta uppför allén mot den stora vita villan. Sara tittade undrande på marmorängeln som stod i mitten av fontänen framför huset. På bägge sidor om vägen bredde stora gräsytor ut sig och på höger sida låg en väl tilltagen pool där det ljusgröna vattnet glittrade.
- Hur kan folk ha råd med sånt? tänkte hon.
Framför villan låg två låga flygelbyggnader med svarta tak. På parkeringen intill den ena byggnaden stod två bilar, en silverfärgad Porsche och en vit Rolls Royce med knallröd skinnklädsel. Sara hade sett Jesse James åka i den i flera tv-program. Gröna pärlan som nyss var så fin, såg ganska obetydlig ut bredvid de andra bilarna. Jörgen gick ut och öppnade Saras dörr och hon skuttade ivrigt ut. En äldre storväxt karl i grön overall gick och krattade löv intill en stor hundgård, varifrån två schäfrar vaksamt iakttog gästerna med spetsade öron. Sara tyckte att alltsammans kändes mer kusligt än trevligt. Som i en rysare på teve. Nästan overkligt.
Villans gröna dörr öppnades och en doft av rökelse vällde ut. En kvinna med rufsigt hår och jeansdress klev ut på trappan. En grå pudel snodde runt hennes fötter och skällde nervöst. Ett av hembiträdena förstås, tänkte Sara.
- Välkommen Jörgen! sa kvinnan och kramade om Saras pappa. Kul att se sin favoritfotograf igen! Och här är den blivande mästerjornalisten, fortsatte kvinnan och tog Sara i hand. Billan heter jag, Britt-Lillan egentligen, fast det är inget namn som ligger bra i munnen precis. Kliv på!
Den kusliga stämningen var försvunnen. Billan var alldeles vanlig, som mamma eller Burkens mamma. Inte hälften så mallig och märkvärdig som Petra.
Sara gick försiktigt in i salongen. I ett hörn stod en uppstoppad tiger. Väggarna var fyllda med guldskivor, gitarrer, berömda musikers scenkläder och massor med jättelika foton.
- Jörgens bilder allihopa, sa Billan när hon såg att Sara tittade på fotona. Slå er ner! Jag ska hämta Jesse James.
Sara sjönk ner i en gräddvit skinnfåtölj, som tycktes vilja äta upp henne. Hon kände sig ännu mindre och osäkrare än förut. Sara tog upp blocket med sina finurliga frågor som det tagit flera timmar att hitta på.
Plötsligt kom han. Som vanligt var han klädd i svarta skinnkläder med en tigerrandig T-shirt under. Det kolsvarta, glänsande håret var uppsatt till en hästsvans och räckte ända ner till midjan. Det såg faktiskt ut som svansen på en riktig häst, fast mjukare. Han var mycket mindre än Sara har föreställt sig, och verkade inte alls så tuff och självsäker som på scenen. I famnen hade han katten Jojo, som han alltid brukade ha med sig på alla bilder.
Jesse James sa inte ens hej. Han satte sig på en stol långt från de andra. Genom fönstret bakom honom såg Sara en jättelik finlandsbåt glida förbi.
- Vilken tycker du själv är din bästa låt? frågade Sara först.
Jesse klappade katten ännu ivrigare än förut och sneglade osäkert på Billan.
- Hans stora hit, som han slog igenom med, var Six tigers, svarade Billan. Såld i arton miljoner exemplar i tjugosex länder. Men på nästa platta finns flera låtar som är ännu bättre. Nästa platta Save big cats, kommer att bli alla tiders storsäljare.
- Trivs du med att vara Jesse James? När Sara sagt det blev det alldeles tyst.
- Så klart att han gör pep Billan.
Sara undrade varför inte Jesse James sa något själv. Men hon frågade vidare
- Vad gör du med alla pengarna du tjänar?
- Som du väl känner till går hälften av pengarna till välgörande ändamål, svarar Billan. De satsas i olika projekt för att rädda utrotningshotade djur över hela jorden. Resten är i stort sett omkostnader.
- Jag tycker väldigt mycket om djur, sa Jesse James plötsligt på sjungande norrländska. Katten Jojo i hans knä spann så att det hördes ända till Sara.
- När började du sjunga?
- Jesse James sjöng innan han kunde tala, svarade Billan snabbt. Han är en naturbegåvning. Men det var jag som upptäckte honom och såg till att rösten fick den skolning som behövs för en världsartist.
Sara försökte fånga Jesse James blick och få honom att svara själv på nästa fråga, men han tycktes vara mest intresserad av katten.
- I hur många länder har du sjungit?
- Jag tror att vi kan klara av den här intervjun ganska snabbt, så att vi kan ta bilderna, sa Billan
med ett leende. Jag har ett par papper här med de frågor Jesse James brukar få och svaren på dem.
Billan räcker över två papper till Sara som snabbt försökte läsa. Jo där fanns varenda en av hennes fiffiga frågor som det tagit så lång tid att fundera ut. Alla utom två.
- Vad tyckte du om texten till sången jag skickade dig? undrade Sara. Kan du inte nynna den till "Fiskarna i havet"? Det fungerar med den melodin.
- Jag vet inte ...
- Jag är inte säker på att Jesse har hunnit få texten än, säger Billan. Han har ingen möjlighet att själv läsa alla brev som kommer. Då skulle han inte hinna annat än läsa brev de närmaste femtio åren. Är du klar nu så att vi kan ta bilderna?
- Bara en sak till. Skulle inte Jesse James kunna komma till mig på min födelsedag? Pappa skjutsar honom gärna.
- Var bor du? undrade Jesse och tittade för första gången på Sara.
- Det har hänt vid ett par sällsynta tillfällen att Jesse James har framträtt på privata fester, sa Billan. Förra månaden sjöng han vid ett bröllop då en schejk i Oman gifte sig.
- Jag kan betala, sa Sara ivrigt. Jag får massor med pengar från tidningen för den här intervjun. Det känns bara fint om pengarna kan hjälpa till att rädda utrotningshotade djur.
- För framträdandet i Oman fick vi - jag menar fick Jesse James en miljon plus omkostnader, sa Billan med ett sockersött leende. Men eftersom du är dotter till Jörgen, som jag har haft så mycket glädje av, kan säkert Jesse James ställa upp för halva summan. Eller hur Jesse?
- Det är du som bestämmer, muttrade Jesse James.
- Nu får ni börja fotografera, avbröt Billan. Annars hinner vi inte bli klara på den tid ni fått. Jag har mycket att ordna. I morgon åker vi till Las Vegas.
Jörgen plockade upp lampor, stativ, reflexskärmar och kameror ur sina väskor. Jesse James satt kvar på stolen och småpratade med katten. Han struntade fullständigt i vad som hände i rummet. Saras pappa riggade upp lamporna runt den uppstoppade tigern där Billan bestämde att bilderna skulle tas för att passa ihop med den nya plattan. Jörgen och Billan bestämde precis hur det skulle se ut. Jesse och Sara skulle stå på varsin sida av tigern. Sara skulle ha sin anteckningsbok och penna i handen. Jesse James skulle klappa tigern, så han var tvungen att släppa den spinnande Jojo. Billan borstade Jesses långa hår och pudrade honom. Hur Sara såg ut var visst ingen som brydde sig om. Minst tjugo bilder tog Jörgen innan han var nöjd.
- Hur känns det egentligen att vara Jesse James? frågade Sara, som tyckte att det kändes dumt att stå där med penna och block utan att fråga. Men Jesse bara teg.
- Vad gjorde du egentligen innan du blev kändis? Var bodde du?
Du kanske vill ha Jesses nya platta som ett litet minne, sa Billan till Sara när de var klara. Vi har inte släppt ut den än.
Det var en bild av en tiger på skivomslaget, samma tiger som de blev fotograferade bredvid nu.
Kan du inte skriva något på plattan, bad Sara och räckte skivan och sin penna till Jesse.
- Vad sa du att du hette?
- Sara.
Han satte sig ner och skrev något på skivomslagets baksidan.
- Får jag se! sa Billan och ryckte till sig skivan när han var klar. Hon läste och lämnade den till Sara.
Jag gillar dig Sara! Från Jesse James, hade han skrivit.
Sara tog tunnelbanan till Slussen. Därifrån var det inte långt till båtarna. Den här resan hade hon inte gjort sedan hon var liten. Sara betalade, gick igenom en liten labyrint och klev ombord på Djurgårdsfärjan.
Vinden blåste kall och rufsade till Saras hår. Hon stod lutad mot relingen och tittade ut mot sjön. Ovanför cirklade måsar med hesa skrin. Det gröna däcket var kallt och blött. Sara tänkte gå in och sätta sej i värmen, men ångrade sej när hon såg alla livliga dagisbarn som kutade runt med slickepinnar i högsta hugg.
- Snart är vi framme, hojtade en gäll röst. Det var en av dagisfröknarna.
Sara vände sig om och såg ett stängt Gröna Lund, med toppen på den blå berg- och dalbanan, som tittade fram bakom de kala träden. Dagisbarnen började rasa ut i sina färgglada overaller och mössor. De såg ut som små solar, ivriga att få komma till Skansen. Sara ville inte riskera att få sällskap med dem, så hon skyndade sig ut över landgången.
En skranglig gubbe stod och sopade gatan medan han gnolade på en konstig sång, den lät lite finsk. Han hade slitna kläder men utstrålade ändå karisma.
- Förlåt var ligger ...
Utan att vänta på fortsättningen pekade mannen åt höger med kvasten.
Sara gick genom kassan och kom först till önskedammen där massor med mynt glimmade under gräsänderna och näckrosbladen.
- Varför inte? tänkte hon. Eftersom källan på Tynnesö fungerade kanske dammen fungerar också. Hon vände ryggen åt dammen och kastade två enkronor över huvudet och önskade.
Sara tänkte på Jesse James där hon gick ensam i höstrusket på Skansen. Han är snygg tänkte hon, men skum på något sätt. Det är något mystiskt med honom. Varför svarade han nästan inte alls? Blyg kan han väl inte vara, superstjärnan. Han är väl less förstås på alla som kommer och vill intervjua. Undrar just om han skriver Jag gillar dig på alla skivor han ger bort?
Medan hon tänkte på Jesse James hade Sara passerat fågeldammen med svanarna, Moragården och renarna. Nu var hon gå väg mot björnarna, vargarna och lodjuren. Sara gick med blicken i marken och funderade på den konstiga intervjun. Hon sparkade till en sten.
- Aj!
Sara väcktes ur sina tankar och tittade upp. Hon såg en kille hoppa runt på ett ben medan han höll sig för knät. Han såg ut att vara i 17-årsåldern, hade bruna ögon och kort kastanjebrunt hår.
- Flåt! slängde hon ur sig. Det var inte meningen.
- Äh, det gör inget Sara.
- Känner vi varann?!
- Jag gissade. Folk brukar se ut som dom heter. Du ser ut att heta Sara. Stämmer det inte?
- Vad heter du?
- Ser du inte det? Fredrik. Fredrik Nyström.
De gjorde sällskap runt på Skansen. Fredrik var trevlig och han visste allt som var som var värt att veta om djur. En del av djuren tycktes nästan känna igen honom och kom fram till gallret när Fredrik lockade. Längst stannade de hos lodjuren.
- Är du ofta på Skansen, undrade Sara.
- Så ofta jag hinner. Jag tycker om djur, sa Fredrik på sjungande norrländska.
- Kommer du från Norrland?
- Från en by sex mil utanför Arjeplog. I Lappland, om du inte vet var Arjeplog ligger. Fast där finns det inga jobb. Så nu bor jag i Stockholm. Det är hemskt! Skansen är enda stället där jag står ut att vara.
- Jag bor på landet. På en gammal bondgård mitt i skogen.
- Det låter härligt, sa Fredrik drömmande.
De såg på när vargarna fick mat och slukade allt på mindre än fem minuter. Det började kurra i Saras mage.
- Hunger!, utbrast hon.
- Va, sa Fredrik förvånat.
Jag är hungrig, ska vi gå och äta något?
De gick ut från Skansen och till Abdulas pizzeria. Sara beställde en pizza Indiana och Fredrik en Vegetariana.
- Jag är vegetarian, sa han. Vill inte äta upp mina djurkompisar.
Precis som Jesse James, tänkte Sara.
De satte sig mitt emot varandra vid ett bord.
- Hur kunde du veta vad jag heter? Det syns faktiskt inte på mig.
- Jag såg dig hos Billan i förmiddags.
- Hos Billan Brutt! Vad gjorde du där?
- Jag jobbar hos Billan. Hjälper till lite i trägården och så där.
- Då känner du Jesse James va? Hurdan är han?
- Det är inge särskilt med honom. Han är väl som dom flesta andra.
- Inget särskilt med honom! En av världens största idoler! Allting är väl särskilt med Jesse James! Fast han var lite konstig. Svarade inte ens när jag skulle intervjua honom.
- Han mår nog inte riktigt bra just nu. En depression eller vad man kallar det. Han är nog ganska trött på att vara idol.
- Hur kan han vara det? Det måste väl vara härligt att vara älskad av alla och resa runt i hela världen!
- Jag måste sticka nu, sa Fredrik plötsligt fastän han bara hade börjat på sin pizza. Jag smet ifrån jobbet en stund. Billan är en hårding om man inte sköter jobbet.
Sarastumpan min!
Jag måste tyvärr ut på jobb. Det finns inte så mycket mat i kylskåpet, så du får gå ner på pizzerian och äta. På Victoria visar de Lejonkungen om du tycker det blir ensamt hemma. Korten på dig och Jesse ligger på skrivbordet. Jag kommer inte hem förrän sent, jobbar i kväll för att vi ska kunna vara tillsammans hela dagen i morgon. Vad säger du om en dag på Skansen?
Kram! Pappa
Lejonkungen! Sarastumpan! Skansen! Jag är väl ingen småunge längre! muttrade Sara. Föräldrar fattar inte att deras barn blir vuxna, nästan i alla fall, och att de själva blir gamla! Skansen kan jag nog stå ut med igen. Fredrik är kanske där. Han sa att han brukar gå på Skansen så ofta han har tid.
Sara gick in i arbetsrummet, där korten mycket riktigt låg på skrivbordet. Superbra! Men ingen skulle förstås tro att de här bilderna var äkta heller. Det hade varit bättre utan tigern! Sara tittade noga på Jesse James, höll för håret och studerade ögon, näsa och mun. Nog var Jesse James lite lik Fredrik. De kanske var bröder, eller kusiner?
Vad ensamt det var i lägenheten! Sara kände sig rädd, fast hon hörde grannar från alla håll i det lyhörda huset. Det var otäckare att vara ensam bland alla människorna i Stockholm än i ensamheten hemma på gården.
- Jag är inte ett dugg rädd att vara ensam, sa hon åt bilden av sig själv i hallspegeln. Jag är nästan vuxen och jag är inte rädd. Men jag måste nog gå ut och äta lite. Det är faktiskt över en timma sedan jag åt den där pizzan. Förresten är kanske inte den där Lejonkungen så barnslig.
Sara började klä på sig. Då ringde den grönprickiga bilformade telefonen. Sara lyfte försiktigt på luren som skulle föreställa biltaket.
- Hallå, det är hos Jörgen Brager.
- Hör du vem det är?
Sara kände igen Fredriks röst.
- Nej jag har inte en aning, svarade hon. Det är i alla fall inte drottning Silvia eller Lill-Babs. Kan det möjligen vara Jesse James?
- Fåna dig inte! Det är Fredrik. Som du träffade på Skansen i dag.
- Hur fick du tag mitt telefonnummer?
- Det är väl ingen konst att få tag i Jörgen Bragers nummer heller. Du Sara, jag råkade prata med Jesse James. Han sa att du hade bjudit hem honom till dig. Men han har inte en chans att komma, det begriper du väl. Skulle inte jag kunna komma i stället? Jag skulle gilla att åka ut på landet. En bondgård mitt i skogen skulle passa mig. Har ni några katter?
- Vi kan träffas i morgon och bestämma. Pappa och jag ska på Skansen. Om han inte hittar på nånting mer han måste jobba med.
- Jag kan inte på några dagar, sa Fredrik. Har en massa jobb som måste göras.
- Det kan väl inte vara så mycket att göra i en trädgård på hösten. Alla löv var ju uppkrattade.
- Det är poolen. Den måste tömmas och göras ren. Billan är stenhård om jag inte sköter jobbet. Jag har lite bråttom nu. Hon ropar visst. Får jag komma och hälsa på hos dig?
- Visst! Jag ska be att pappa hämtar dig. Men du kan väl försöka övertala Jesse James att komma också. Han kan behöva lite lantluft och lugn han med.
- Omöjligt! Alldeles omöjligt.
Vidare till Kapitel 6.