Inför K-märkning för webbplatser

Många myndigheter och organisationer sitter på massor av användbar information. När de försvinner borde de inte få ta med sig sina webbplatser i graven.

Det pågår ett massivt kunskaps- och kulturmord på den svenska delen av internet. Viktiga webbplatser försvinner utan hänsyn till historiskt, kulturellt eller allmännyttigt värde. Viktig information och kunskap som i många fall tagit lång tid att samla in och sammanställa raderas eller görs oåtkomlig.

Några aktuella exempel är webbplatserna för Verva, Integrationsverket, Nationellt centrum för flexibelt lärande och Myndigheten för skolutveckling. Webbplatserna innehöll en mängd rapporter och artiklar som behåller sitt intresse och sin betydelse även om myndigheten är nedlagd.

Ett annat exempel är Det svenska skoldatanätet, en av de första och största webbplatserna i Sverige med fokus på it och skola.

Skoldatanätet var en kunskapsbank som nu till den allra största delen försvunnit från internet. Webbplatsen hade dessutom ett historiskt intresse.

Vad händer då med gamla webbplatser? Enligt en ansvarig handläggare på Regeringskansliet ska myndigheterna skicka sina webbplatser till Riksarkivet, på vars sajt det finns riktlinjer för hur det ska ske. Frågan är dock om myndigheterna följer riktlinjerna och vad som händer sedan? Skickar myndigheter, med lämpliga intervall, in kopior av sina webbplatser till Riksarkivet?

Enligt företrädare för Riksarkivet finns det svårigheter att presentera inlämnade webbplatser på ett tydligt sätt. Resultatet blir att Tryckfrihetsförordningen och arkivlagen uppfylls i formell mening men att vi vanliga surfare ändå står utan tillgång till viktiga och angelägna rapporter.

Är det då omöjligt att bevara gamla webbplatser åt eftervärlden? Det finns exempel på att så inte är fallet. Forskningsinstitutet SICS har bevarat och publicerar en kopia av IT-kommissionens webbplats. Delar av Skoldatanätet finns bevarat på en privat webbplats.

För att stoppa den rivningslusta som för tankarna till vad som hände i Klarakvarteren föreslår jag att det införs en “K-märkning” av webbplatser. Av den som raderar eller minskar tillgängligheten till en sådan webbplats bör man kunna utkräva ett ansvar. Det ska vara lika lite tillåtet att riva en K-märkt webbplats som att riva ett K-märkt hus.

Vidare måste Riksarkivet ges möjligheter och resurser att publicera, i obrutet format, de webbplatser som lämnats in. Eventuella justeringar i arkivlagen måste ses som prioriterade uppgifter.

Det är hög tid att släcka elden i vårt gemensamma kunskapsbibliotek. Stora värden har redan gått förlorade. Regeringen och ansvariga myndigheter måste agera nu innan ytterligare förluster sker.

Johan Groth, vice vd, Metamatrix

[publicerad i Computer Sweden, 2009-06-09, http://computersweden.idg.se/2.2683/1.234292/infor-k-markning-for-webbplatser]

Bloggar etiketter: debattinlägg, Internet, offentlig sektor

Närliggande poster:

1. Fyra historiska webbplatser från 1990-talet Under mitten och slutet på 1990-talet arbetade jag bl.a. på...
2. Äntligen, men för sent, för lite och för dåligt! CF:s förbundsordförande Gerhard Raunio gör i Ny Teknik 1996:48 ett...
3. Modell för kampanj på webben och i sociala medier Björn Alberts har tagit fram en Modell med 14 punkter...
4. 15 steg för en effektivare e-förvaltning Sverige har kommit en bit med 24-timmarsmyndigheten, men ännu återstår...
5. Offentliga data som plattform för utveckling av nya tjänster I fredags var jag på seminariet “Offentliga data som plattform...

Related posts brought to you by Yet Another Related Posts Plugin.