Boken ”Eva Brauns förlorade liv” av Angela Lambert (ISBN 91-37-12808-6) utger sig för att vara en personligt hållen biografi och så är det, särskilt om man lägger betoningen på personligt.

Lambert verkar ha två skäl för att skriva boken, skäl som var och en för sig är relevanta men som inte mår bra av att blandas samman. Det ena skälet är att förstå vem Eva Braun var och hur hennes liv kom att forma sig så som det gjorde. Det andra skälet är att förstå vem Angela Lamberts mor var och moderns förhållande till sin (tyska) familjs historia. Genom att omväxlande berätta om Eva Braun och sin mor bygger Lambert upp en sorts relativism vars slutliga mål verkar vara att leda i bevis att om Eva Braun inte deltog i eller hade något ansvar för nazismens brott så kan heller ingen skugga falla över familjen Schröder som ju rimligen måste ha vetat så mycket mindre. Här önskar jag verkligen att Lambert hellre skrivit en bok om Eva Braun och en bok som sin familj. Inget säger att den senare hade varit mindre intressant än den första men läsaren hade då haft en möjlighet att läsa varje bok utifrån dess egna mål och metoder.

Detta leder oss in på hur Lambert gått till väga när hon skrivit boken. Det är uppenbart att hon gjort ett gediget grundarbete. Hon har sökt sig till ett stort antal arkiv (även sådana som, synes det, inte så ofta fått besök av historiker och journalister vilket är en merit), besökt flera av de platser som var viktiga i Eva Brauns liv samt, icke minst, intervjuat ett antal personer med anknytning till Eva Braun (bland annat en av hennes kusiner).

Ur detta rikhaltiga och gedigna material har Lambert kokat en märklig soppa. Orsaken står, enligt mitt förmenande, att finna i att Lambert inte behärskar att skriva historia eller överhuvudtaget faktabaserad text bortanför det som krävs för en tidningsartikel.

Lamberts bristande förmåga tar sig framför allt uttryck i att hennes värderingar ständigt slår igenom i texten. Nazitopparnas fruar (utom Margret Speer) utgör en ”motbjudande grupp” (sidan 218), uppenbarligen mest för att de såg ner på Eva Braun. Goebbles är på ett foto ”ondskefull trots den prydliga kostymen”, annars ”ödlesmal” (sidan 167) och Göring är en ”sprätt”. Ibland tar sig detta nästan komiska uttryck som till exempel i kapitel tre där vi får lära oss att ”alla tyska barn” är uppvuxna med sagor och berättelser där ”temat ofta är våld”. Goethe och Grimm kan ha förberett de tyska barnen ”för ohyggliga illdåd” (sidan 39). Så där håller det på.

Lambert missbrukar dessutom källor och referenser. Långa stycken återges ur vad som verkar vara brev eller berättelser men utan någon som helst referens (se till exempel sidorna 254, 276 och 331). Detta gör att vi som läsare i stora delar av boken måste förlita oss på att Lambert talar sanning. (Å andra sidan får den i sammanhanget helt ointressanta Friedrich Schelling en lång referens, fotnot 8, eftersom Eva Braun arbetade hos Photo Hoffman som hade sitt kontor på Schellingstraße!) Lambert blir mer tragisk än komisk när hon i fotnot 596 som refererar till ett citat av ett barn som just ska mördas av en SS-man skriver: ”Jag minns inte exakt vad dokumentären hette eller källan till historien …” Dock kan Lambert med visshet säga att ”barnets röst förmedlar miljontals andra oskyldigas kval”. De människor som blev offer för krigets mord och våld förtjänar mer respekt än vad Lambert lyckas presentera med sina melodramatiska svulstigheter.

Rena spekulationer är också en del av Lambert författarkonst. Hon återger, i citatform, ett sista samtal mellan Eva Braun och Adolf Hitler (sidorna 436 – 437). Här har vi att göra med fria fantasier som möjligen hör hemma i en historiskt inspirerad roman men inte i en biografi. Detta är ett av många exempel men kanske det mest störande och stötande.

Dessutom är boken illa redigerad. Till exempel står det på sidan 439 att ryssarna förde bort Eva Brauns lik dagen efter hennes självmord, det vill säga den 1 maj, och på sidan 440 att ryssarna hittade kroppen den 5 maj. Vidare framgår på sidan 377 att Eva Brauns kvarlåtenskap omfattade 10 brittiska pund, 1000 amerikanska dollar och mer än 100.000 riksmark. Exakt samma uppgifter återfinns i fotnot 752 …

Ett gott grundarbete har med andra ord blivit rejält illa behandlat. Man önskar att någon av alla de historiker etc. som omnämns i tackordet sagt till författaren att boken hade mått bra av en rejäl redigering och uppstramning.

Låt oss för ett ögonblick söka bortse från bokens alla formella brister och se till själva innehållet. Får vi nya insikter om vem Eva Braun var? Det märkliga är att, trots den omfattande datainsamlingen, så förblir Eva Braun en skugga. Hon rör sig igenom bokens kapitel men bara då och då faller ljuset så att vi kan se henne. Den bild som framträder visar en livlig och intelligent flicka som känner sig instängd av familjens, religionens och samhällets krav. Eva Braun söker utrymme, ett utrymme som Adolf Hitler kan erbjuda henne. Hitler kan initialt ses som en förmedlare men blir med tiden själv objektet för Eva Brauns längtan. Den frihetslängtan Eva Braun känner får dock inte möjlighet att blomma ut. Hitlers personlighet och omständigheterna i det gryende Tredje riket innebär att Eva Braun upptäcker att hon bytt ut en bur mot en annan, förvisso större men dock, bur. Så blir Eva Braun till slut ett offer för det liv hon valt. Eva Braun verkar dock medveten om att hon gjort just detta val. Kanske är det därför hon kan möta slutet med öppna ögon.

Boken som den ser ut just nu är, tycker jag, en näst intill farlig bok. Den lyfter fram ogrundade teser och återger okritiskt tveksamma inslag i historieskrivningen om Adolf Hitler (bland annat de ständigt återkommande spekulationerna om Hitlers möjliga fysiska defekter) och Eva Braun. Här kunde Lambert, baserat på sina egna data och en sund analys av tidigare verk, ha bidragit med ny kunskap och nya insikter. Nu kastar hon i många fall bara in nya spekulativa uppgifter i en redan svåranalyserad del av 1900-talets historia.

Med allt detta sagt vill jag ändå framhålla att för den läsare som är väl insatt i Tysklands historia mellan 1923 och 1945 så rymmer boken en del nyheter. Kan läsaren själv värdera Lamberts påståenden och ställa dem mot andra verk och om läsaren har förmåga att genomskåda Lamberts värdeomdömen så tillför boken en nya fakta och insikter.

Kanske det bästa omdömet är att boken är en historisk roman med ett antal historiska ”russin” som läsaren själv får söka fram.