Mikael Hansson skriver om Internet, mobila tjänster m.m. i Västerbottenskuriren. Nyligen postade han ett inlägg med titeln “Föräldrar spionerar på barnens Facebook“.
Hansson refererar till olika ungdomar som uttalat sig om hur det är att möte mamma och pappa på Facebook.
Min första reaktion är att det är synd att så många ungdomar blir, som man säger, kränkta av att föräldrarna är på Facebook och än mer av att vissa anser att föräldrarna inte har där att göra! Vilken relation har barn och föräldrar då? Dessutom måste jag, som själv använder Facebook för att hålla mina nätverk i gång, be att få säga: Ursäkta, men vi är fler som vill vara med.
Lösningen verkar ju enkel: prata med ungdomarna (det gör många för lite rent allmänt idag) och våga stå för era val när det gäller att göra barn och/eller vuxna till vänner. Det finns ju inget tvång på att “frienda” med folk på Facebook.
Samtidigt vill jag rikta en uppmaning till föräldrarna: respektera ungdomarnas arenor som de är. Vill ni spela på den arenan lär er hur man gör. Lyssna på ungdomarna. Ta ungdomarna på allvar.
Själva gläder jag mig åt att ha både unga och gamla bland mina vänner. I många fall är det, tro det eller ej, ungdomarna som hört av sig till mig.
 |  |  | |  |
jag håller med föregående talare om att fb är ett fantastiskt sätt att knyta ihop familjen. jag har nimera kontakt med släkt i usa som jag inte kände före fb.
till mina barn säger jag, när det nån gång sagt att de ska säga upp bekantskapen: – jag var här först.
Själv är jag ingen telefonmänniska, så jag är jätteglad 🙂 Jag har både syskon, föräldrar, morföräldrar och andra släktingar som vänner på Facebook och så här mycket kontakt har jag inte haft med min familj ens när jag bodde hemma.