Mina trogna läsare har säkert noterat att jag skrivit ett antal poster (här och här) om boken “God – a biography” av Jack Miles (ISBN 0-684-84048-0). Nu har jag läst klart boken och jag måste säga att det är en av de mest intressanta böcker jag läst (tack till min lillebror som gav mig boken!).
Vad Miles gör är att han läser Bibeln som om den var en historisk skildring av en persons (nämligen Guds) liv. Man bör notera att detta inte är detsamma som att göra en bokstavstrogen läsning av Bibeln. Miles påstår nämligen inte att det som står i boken är i absolut mening sant utan en skildring av Guds liv ur ett antal olika skribenters perspektiv. Det är precis som om man läser om Napoleon eller Karl XII, det finns olika skildringar från olika tider, en del mer direkta (t.ex. brev från personen själv), andra mer indirekta (t.ex. en hyllningsskrift) men alla med en bild och ett budskap om personen i fråga.
Det finns mycket att lära av Miles; hans läsning och tolkningar väcker många idéer. Jag har fått en större förståelse för Bibeln som text, både ur ett historiskt och religiöst perspektiv. Man kan bland annat fundera över hur Bibeln använts under årens lopp och hur olika översättningar etc. utnyttjats i mer världsliga maktstrider.
En sak som Miles lyfter fram och som jag gärna vill kommentera är frågan om hur Gud utvecklas i Bibeln. I de tidiga böckerna (Moseböckerna) är Gud påtagligt närvarande. Han går omkring i Eden, talar med Eva och Adam etc. Även Abraham har en personlig relation till Gud; en relation där Gud framträder mer som en relativt välvillig länsherre. Under Moses tid har Gud förvandlats till en tämligen bullrig krigsherre som uppträder som ett moln på dagen och en eldstod på natten. Gud larmar och slår ihjäl. Han rör sig inte längre bland människorna utan har dragit sig undan, ofta upp i bergen där Han uppträder i brinnande buskar och andra dramatiska former. Han kräver att Hans folk ska döda, ja, till och med utrota sina motståndare!
I nästa fas drar sig Gud undan den dagliga politiken. Han agerar genom assyrierna och babyloniern. Genom dem håller han räfst och rättarting med Sitt bångstyriga folk. Mitt i allt detta drabbas Gud av dåligt samvete och låter Sitt folk återvända till Israel, icke heller genom ett öppet agerande utan genom kungen av Persien. I denna turbulenta tid lockas Gud in i ett vad som kommer att visa sig ödesdigert, ty i Job möter Han en person som visar att det finns något utöver makt och styrka. Gud drar sig tillbaka för att aldrig mer höras av igen (åtminstone om man läser böckerna i samma ordning som i Tanakhan).
Frågan blir således varför tystnar Gud? Varför väljer han att verka alltmer indirekt? Varför möter vi inte Gud på samma sätt som Abraham gjorde? Tröttnar Gud på sin skapelse? Har Han gett upp hoppet? Eller finns det andra möjliga tolkningar? Visar Job att människan och Gud i någon mening är jämlikar och att relationen måste bygga på en frivillig dialog mellan den enskilda människan och Gud? Hur ska man i detta läge tolka Jesus tid på jorden? Väljer Jesus att uppträda som en människa bland människor just för att visa att på den enskildes ansvar och möjligheter? Det är ingen dålig tanke tycker jag.
 |  |  |  |  |