Boken “The Jungle Book” av Rudyard Kipling är enligt alla definitioner, och inte minst min egen, en klassiker. Alla känner till, eller tror sig känna till, boken. Således dags för veckans avslöjanden:
- Djungelboken är inte en berättelse utan flera
- Shere Khan flyr inte elden, han trampas ihjäl av en buffelhjord
- Mowgli söker sig inte till byn i slutet av berättelsen utan flyttar till byn mitt i berättelsen men återvänder till djungeln
- Kaa är inte elak
- Kung Louie finns inte
Det är väl i stort sett bara Baloo och Bagheera vars roller i boken stämmer överens med den version som presenteras av Disney, även om Baloo inte är fullt lika sorglös i boken.
Om och när du som läsare kommit över denna förändring i din världsbild så öppnar sig en magisk berättelse om vänskap, om att bli vuxen och om att hitta sin plats och roll i livet. Och då har du ändå bara läst bokens sex första kapitel!
I följande kapitel kan du läsa om den vita sälen som söker ett nytt hem för sin flock, om den tappre mungon Rikki-tikki-tavi, om Toomai som kommer från en familj där alla varit elefantförare samt en berättelse som börjar som en fabel där olika djur i den brittiska armén i Indien diskuterar vem som har den viktigaste rollen i armén.
Detta var första gången jag läst Kipling men jag blev förtjust över berättelserna som är riktiga sagor och, förstås, över språket. Jag ser heller inte så många eller så påträngande spår av västerländsk överlägsenhet i boken. Naturligtvis är det vita som är ledare, t.ex. i berättelsen om Toomai, men Kiplings skildring av Indien, dess djur och natur, människor och kultur känns präglad av respekt och tillgivenhet.
“The Jungle Book” förs upp på min lista över rekommenderade böcker som bör läsas på sitt orginalspråk.
Jag läste boken via appen Classics på min iPhone.
 |  |  |  |  |