Det är inte ofta jag slutar läsa en bok mitti men det har jag gjort med “Den siste greken” av Aris Fioretos (ISBN 978-91-1-303037-1).
Boken har, så vitt jag förstår, fått goda recensioner så det kanske är mig det är fel på. Hur som helst, boken har ett intressant anslag: en sorts krönika om en ung grekisk man som lämnar sitt hemland för att söka en framtid i Sverige. Till denna skildring knyts olika händelser i det grekiska folkets historia mellan ungefär 1880 och 1980.
Jag gillar ju historia, och kanske särskilt att upptäcka nya områden som jag inte tidigare kände till. Just denna period i Greklands historia är jag inte så bekant med och det borde ju göra boken intressant. Jag gillar också böcker som handlar om livet och tingen och det gör “Den siste greken” så även det borde ge ett plus i kanten.
Vad är då problemet? Det är hur boken är skriven. Fioretos bygger boken på en samling fiktiva registerkort som sammanställts till en bok. Korten ligger i oordning vilket ger en i grunden uppbruten struktur och det hade ju kunnat fungera (se t.ex. en tidigare post om kapellmästare Kreisler och katten Murr).
Det hela fungerar dock inte alls eftersom den som sammanställer korten och även den som författat korten ägnar sig åt någon sorts asynkron viskningslek med sig själv. När man läser ett kapitel hänvisas till kommande och/eller föregående kapitel med mer eller mindre lustiga alluderingar. Länkarna skapar dock inte struktur eller ens förväntningar inför vad som komma skall utan är mer av karaktären reklamjingel, typ “i nästa kapitel händer något spännande”. Till slut blir det hela så rörigt på en metanivå att jag tappar intresset för huvudpersonen Jannis liv och leverne.
Språket är också på något sätt klämkäckt, som en blandning mellan barnprogram från 1970-talet och tandkrämsreklam från 2000-talet. Jag kommer inte åt textens budskap (för att formulera det lite pretentiöst).
Så jag stryker “Den siste greken” från läslistan och tar istället itu med resten av högen (ca 74,5 cm hög) på nattduksbordet.
 |  |  |  |  |