En del av er drar sig säkert till minnes att jag nyligen slog ett slag för böcker skrivna före 1950. För er som missat posten finns den här.

För att visa, inte minst för mig själv, att jag menar allvar har jag just läst “Det antika dramat” från 1927. Verket är i två band. Det första innehåller “Den fjättrade Prometevs” och “Agamemnon” av Aischylos, “Antigone” och “Konung Oidipus” av Sofokles samt “Backantinnorna” och “Medea” av Euripides. Det andra innehåller “Molnen” av Aristofanes, “Spöket” och “Den väl belönade slaven” av Plautus samt “Phormio” och “Bröderna” av Terentius.

Första av allt vill jag säga att det har varit en stor läsupplevelse. Även om samtliga pjäser är skrivna för mellan 2500 och 2300 år sedan så känns de oerhört fräscha och aktuella. De utgör med andra ord var och en goda bevis för min tes om nyttan och nöjet med texter skrivna före 1950 🙂

I Aischylos’ bägge verk ställs huvudpersonen inför ett övermänskligt motstånd: Prometevs mot Zeus och Agamemnon mot sitt eget öde så som det formats av kriget mot Troja. Det är storslagna verk där starka viljor bryts mot varandra, där åskan dånar och bergen rämnar. I bägge verken spelar kören en viktig roll. Pjäserna skiljer sig i det att Prometevs trots att han fjättrats till berget av Zeus står som moralisk segrare medan Agamemnon död delvis står att finna i hans brist på medkänsla: han låter offra sin egen dotter för att få goda vindar och han plundrar Trojas helgedomar.

Sofokles kan väl möjligen fler vara bekant med. Här tecknas en annan bild: det är människor som påverkar människors liv, inte gudar och oblida öden. I Antigone har kung Kreon ett val: att visa storsinthet och ädelmod eller att låta bli. Hans val att låta bli leder till ödesdigra konsekvenser som beror på de enskilda personernas val och förhållningssätt. I Agamemnon är möjligheten att välja inte lika tydlig. Oidipus i sin tur är en skildring av en man som blir upphunnen av en försyndelse han tidigare begått. Hans rigida hållning gör att hans fall blir desto större när sanningen väl kommer fram. Sofokles talar i sin verk om behovet av barmhärtighet och förlåtelse.

Backantinnorna gjorde minst intryck på mig. Den synes mig mest vara ett inlägg i en vid den tiden pågående religiös diskussion. Värt att notera att åtminstone hit i historien spelades alla roller av tre skådespelare.

Euripides andra bidrag Medea gjorde däremot stort intryck. Inledningsvis tycker man sig känna igen handling och roller från Aischylos verk men någonstans på mitten ändrar texten karaktär: nu talar modern som måste döda sina barn direkt till oss. Det är gripande texter som får nackhåret att resa sig. Dialogen mellan barnens vårdare, Medea och kören måste räknas till det absolut mest gripande man kan läsa. Jason framstår som urtypen för ansvarslösa män. Han har många likar i dag! Den styrka som Medeas förtvivlan också innebär står i bjärt kontrast till Jasons självupptagna pjämmer. Notera att jag nu håller mig specifikt till Euripides version av Medea-myten. Finns det någon som gjort en analys av Medea utifrån ett jämställdhetsperspektiv så tar jag gärna del av den!

Det första bandet är som ni märker fyllt av död, lidande och sorg men så ska det vara i riktiga tragedier! Det andra bandet är desto mer lättsamt. Här finns grekiska och romerska komedier samlade.

Aristofanes Molnen är en fyndig drift med de olika lärda personer som dyker upp i Grekland i på 400-talet f. Kr. Man kan säga att den tiden var en parallell till upplysningstiden på 1700-talet. De lärda, som kallades sofister (vilket på den tiden inte var en derogativ term), var naturvetare, filosofer, humanister med olika inriktning och, framför allt, djup. Alla dessa nya tankar innebar förstås en utmaning för gamla seder och traditioner.

Aristofanes förespråkade en återgång till den gamla, goda tiden och förhåller sig skeptisk till sofisternas nya idéer. I komediens form gisslar han med stor munterhet och skicklighet den nya tidens män. Det är fyndigt så även om jag inte håller med Aristofanes i sak så kan jag inte låta bli att skratta när jag läser Molnen. Jag får tänka mig att den i första hand riktar sig mot de charlataner som säkerligen fanns bland sofisterna …

Plautus och Terentius var romare som tämligen friskt lånade av sina grekiska föregångare (bl.a. Menandros), översatte texterna och satte upp dem på romerska scener. Lustigt är att de aldrig anpassade roller och miljöer trots att t.ex. politiskt likgiltiga unga män och frispråkiga slavar var vanliga i Grekland men inte på samma sätt i Rom! Man kan se en parallell till det fasta galleri som finns i commedia dell’arten.

Det som slog mig när jag lästa dessa greko-romerska komedier är att de är så fullvuxna, så färdiga. Hela den komiska arsenalen finns redan här: ordlekarna, folk som gömmer sig i gränder och garderober, de förälskade ungdomarna, de knarriga fäderna, förvecklingarna samt förstås de fiffiga figurer som ordnar allt till det bästa!

När man läser Molière, Shakespeares och de Beaumarchais komedier hör man ekot av Plautus, Terentius och deras grekiska föregångare. Även om jag på intet sätt vill förringa Molière, Shakespeare eller de Beaumarchais är det ända otroligt hur lite som hänt vad gäller handlingens kärna och persongalleriet på nästan 2000 år! Det är väl som Vladimir Propp (ungefär) säger: det finns bara 31 historier och 8 roller!

Så, efter denna återgång till vår litteraturs rötter känner jag mig stärkt i min tes och kan inte nog rekommendera er andra att också ta ett nappatag med, till att börja med, det antika dramat.

Gott nytt år!