Sluta läsa böcker från efter 1950

Nu blir det här svar på lite allt möjligt, men det får ni stå ut med.

Det här med kvalitet är rätt roligt. Jag håller definitivt med om att det skrivs extremt mycket som håller låg kvalitet nu för tiden, men jag är osäker på om det är så speciellt mycket mer än förr. Viktig litteratur (i den objektivaste av meningar) har en tendens att överleva tidens tand och det som höll låg kvalitet (eller åtminstone en nivå vilken klarar av att vara viktig över tid) förr har fallit i glömska. Om jag inte missminner mig (vilket jag mycket väl kan göra, ty det var ett tag sedan jag läste litteraturhistoria) var den grekiska komedin inte särdeles populär bland dåtidens kritiker (däribland både Platon och Aristoteles), Shakespeare var en dramatiker för massorna, såväl Don Quijote som Madame Bovary skrevs för massorna (men som kritik mot förströelselitteraturen), däribland finns dessutom några av litteraturens van Gogh: exempelvis Kafka och tidigare nämnda Bulgakov (vilka definitivt inte producerade jämförelsevis lika mycket som van Gogh, förvisso) vars hela berömmelse kom efter deras respektive död. Vad som överlever är med andra ord rätt nyckfullt. Låt oss dock hoppas att 2000-talet inte blir ihågkommet för Camilla Läckberg.

Det viktiga är, som ni mycket riktigt redan identifierat, att i en sann intertextualitetsvurmande anda blanda vad man läser. Nytt och gammalt, klassiskt och bortglömt (en bok som Lud-in-the-Mist (min artikel om den: http://ackerfors.se/?p=3877 ) som skulle kunnat omdefiniera fantasygenren men tappades bort av litteraturhistorien, är ett exempel), ska man förstå samtidens litteratur måste man ta del av ett brett utbud av texter, både de tidigare och de efter. Känner man till Madame Bovary och Don Quijote och dess sammanhang kan man förmodligen lättare förstå samtida litteratrreaktioner i stil med Daniel Sjölins Världens sista roman som problematiserar självbiografin eller Fabian Kastners Oneirine (som är ett av de mest fantastiska litteraturexperimenten, den består enbart av citat från andra böcker och fungerar att läsa både som en modernistisk roman och som ett avancerat experiment) som ifrågasätter all originalitet.

Jag håller verkligen med om att mötet mellan nytt och gammalt är spännande och kanske ryggraden i människans utveckling. Det är kanske att göra lite väl stora anspråk, men jag använder det mötet friskt i min roman och hoppas kunna bidra med något både i min samtid och framtid genom den.

Så ja. Läs mycket, läs det du inte är van vid, läs det du är van vid, ta emot tips, ge tips – en bredare förståelse för litteratur löser kanske inte alla problem, men det är en bra grund när man ska förstå dem.

Det är en intressant tanke. Att det finns för mycket man vill läsa och för lite tid är ett rätt uppenbart problem (även när jag pluggade (litteraturvetenskap) och plöjde 2-3 böcker i veckan var det ett problem). Att klassikerna inte läses har oftast med att dess kulturhistoriska värde är större än dess faktiska underhållningsvärd. Många klassiker har hållit ganska dåligt i sig själva och måste, för att man ska få full förståelse, kompletteras med litteraturkritik rörande dem. Då blir det genast mycket att läsa igen. När det gäller klassiker tycker jag nog att man kommer nog så långt genom att bara känna till dem och ha koll på dem. Vill man utöka sina referensramar kommer man rätt långt med att läsa typ wikipedia (“flämt, vad säger han!?”) där det ofta finns en sammanfattning och en förklaring.

Dessutom, väljer man 1950 (Räknas Bulgakovs “Mästaren och Margarita” in? Den skrevs 1940ish med gavs inte ut förrän 1960. ) som gräns missar man en hel del spännande litteratur som kanske har mer bäring och står sig bättre idag. Och hur gör man urvalet? Klassikerna har överlag ett tydligt västvärldsfokus. Vill man bredda sin bildning kan man knappast ignorera Gabriel García Márquez och den magiska realismen om man vill förstå den sydamerikanska litteraturen, vill man sätta perspektiv på kolonialismen kommer man en bit med “Heart of Darkness” men skulle kanske behöva läsa någon post-kolonialistisk författare. Exemplen är rätt många.

Jag håller förstås med om att folk borde läsa mer, och kanske framförallt mer litteratur som bildar och utmanar. Därför föreslår jag ett annat sätt att ta sig an problemet: de flesta universitet och högskolor med litteraturvetenskapliga utbildningar publicerar förmodligen sina litteraturlistor på nätet. Leta reda på en historisk översiktskurs och läs böckerna där, leta reda på någon annan kurs som intresserar och läs böckerna där. Även om urvalet är relativt godtyckligt är litteraturlistorna (på de historiska översiktskurserna) byggda för att ge en bredd, vilket förmodligen är det du är ute efter.

Det här blev en lång kommentar, men det hoppas jag är okej. Jag gillar ambitionen, hur som helst, och hoppas att fler tar efter den.