Jag har under senare tid upplevt en irritation som har sin rot i att jag inte känner att jag hinner läsa alla viktiga texter som produceras. Jag trycker i mig SOU:er, PM:n, böcker, rapporter, tidningsartiklar, webbsidor m.m. Det värsta är att det verkar ju inte ta slut! Hur mycket jag än läser så finns det (minst) lika mycket kvar! Vad göra?
Parallellt med detta känner jag det som en brist att så många idag inte har läst de gamla klassikerna. Vi talar ibland om texter som lästs i hundratals år och som uppenbarligen har något att säga och som nu i en rasande takt faller i glömska. Hur många av er som är under 30 år har läst Antigone? Hur många av er som är under 40 år har läst Skriet från Vildmarken? Hur många av er som är under 50 år har läst Paradise Lost?
Så plötsligt stod lösningen klar för mig: jag ska sluta läsa böcker skrivna efter 1950! Enkelt och, får jag säga, genialt!
Varför läsa tjocka amerikanska managementböcker? Läs Maciavelli eller Sun Tzu. Varför läsa debattböcker som vältrar sig i författarens egna känslor och tyckanden? Läs Henry Mayhew eller Nellie Bly.
Jag har just läst ut Svenska bilder av Carl Snoilsky. Det kanske inte är korrekt historia men dikterna förläner must och märg och gör att jag kommer ihåg saker och ting om Stenbock eller Bellman vilket många av dagens strukturellt orienterade alster helt misslyckas med.
Som nästa steg på min nya väg har jag tagit itu med Aischylos, Sofokles och Euripeds i översättning från 1920-talet. På bokbordet lägger även Stiernhielms samlade verk i utgåva från 1820-talet.
Jag kan inte nog rekommendera detta steg! Luften blir lättare att andas och andarna vaknar! Följ mig med forntiden mot framtiden! 😉
 |  |  |  | |
Nu blir det här svar på lite allt möjligt, men det får ni stå ut med. 🙂
Det här med kvalitet är rätt roligt. Jag håller definitivt med om att det skrivs extremt mycket som håller låg kvalitet nu för tiden, men jag är osäker på om det är så speciellt mycket mer än förr. Viktig litteratur (i den objektivaste av meningar) har en tendens att överleva tidens tand och det som höll låg kvalitet (eller åtminstone en nivå vilken klarar av att vara viktig över tid) förr har fallit i glömska. Om jag inte missminner mig (vilket jag mycket väl kan göra, ty det var ett tag sedan jag läste litteraturhistoria) var den grekiska komedin inte särdeles populär bland dåtidens kritiker (däribland både Platon och Aristoteles), Shakespeare var en dramatiker för massorna, såväl Don Quijote som Madame Bovary skrevs för massorna (men som kritik mot förströelselitteraturen), däribland finns dessutom några av litteraturens van Gogh: exempelvis Kafka och tidigare nämnda Bulgakov (vilka definitivt inte producerade jämförelsevis lika mycket som van Gogh, förvisso) vars hela berömmelse kom efter deras respektive död. Vad som överlever är med andra ord rätt nyckfullt. Låt oss dock hoppas att 2000-talet inte blir ihågkommet för Camilla Läckberg.
Det viktiga är, som ni mycket riktigt redan identifierat, att i en sann intertextualitetsvurmande anda blanda vad man läser. Nytt och gammalt, klassiskt och bortglömt (en bok som Lud-in-the-Mist (min artikel om den: http://ackerfors.se/?p=3877 ) som skulle kunnat omdefiniera fantasygenren men tappades bort av litteraturhistorien, är ett exempel), ska man förstå samtidens litteratur måste man ta del av ett brett utbud av texter, både de tidigare och de efter. Känner man till Madame Bovary och Don Quijote och dess sammanhang kan man förmodligen lättare förstå samtida litteratrreaktioner i stil med Daniel Sjölins Världens sista roman som problematiserar självbiografin eller Fabian Kastners Oneirine (som är ett av de mest fantastiska litteraturexperimenten, den består enbart av citat från andra böcker och fungerar att läsa både som en modernistisk roman och som ett avancerat experiment) som ifrågasätter all originalitet.
Jag håller verkligen med om att mötet mellan nytt och gammalt är spännande och kanske ryggraden i människans utveckling. Det är kanske att göra lite väl stora anspråk, men jag använder det mötet friskt i min roman och hoppas kunna bidra med något både i min samtid och framtid genom den. 🙂
Så ja. Läs mycket, läs det du inte är van vid, läs det du är van vid, ta emot tips, ge tips – en bredare förståelse för litteratur löser kanske inte alla problem, men det är en bra grund när man ska förstå dem.
Intressant det du skriver om kvalitet och beständighet. Jag kommer att tänka på filmen om Mozart och Salieri … Det är svårt att förutspå framtidens tycke och smak. Dock håller jag fast vid att vi just nu lever i en tid av allt är nytt och bättre och allt gammalt är passé eller i alla fall uttryck för ett förhållningssätt vi idag inte längre vill kännas vid. Här åker nog mer än ett barn ut med badvattnet …
Ja, okej, tidsandan är inte särskilt förlåtande mot det som inte “känns fräscht” och dessutom kan dra in stålars, det håller jag med om. Konstformer som poesi är nästan helt utdöda – eller något för sorgsna tonåringar – (om man får tro allmänheten) och litteratur och film som är “pretto” (med potential att säga saker på liknande vis som klassiker) når en publik som nästan kan räknas på ena handens fingrar. Det kan generera viss bitterhet… 😀
Amen, brother!
Som vanligt en spännande och mentalt kittlande tanke i din blogg… 🙂
Men sen bli jag ju själklart lite störd också. Är inte detta en form av bildnings stagnation? Blir världen bättre om vi inte låter nya idéer möta nya? Det är klart att även gamla idéer tål att blandas med nya tankar och skapa nya insikter men tänk om alla skulle stanna vid 1950?
Däremot vill jag absolut berömma och peka extra mycket på att du belyser frågan om den informationsstress som samhället är utsatt för. Inte helt uppenbart när man är mitt i det men uppenbart om man får lite perspektiv som det här blogginlägget ger.
En annan mycket viktig fråga är den som just nu cirkulerar på internationella bloggar och i svenska debatter; är det dåligt för samhället att alla kan välja att speciallicera sig och missa bredden. Om alla läser mer klassiker löser vi ju detta och återfår allmänbildning, eftersom alla läser samma lilla klick av information.
Handlar inte det här egentligen om två saker:
1) Stressen i att det finns för mycket information och svårigheten att sålla
2) Rädslan för att bli för indragen i ett informationsflöde, bli specialist och tappa den breda kunskapsbasen att stå på
Lite som ett företag eller en organisation som växer lite för fort…
Jag hoppas också att fler vågar läsa saker utanför sina egna flöden och våga mixa in gamla tankar med nya. 🙂
Tack för glada tillrop och väl avvägd kritik 🙂 Visst håller jag med dig: kunskapen stannar inte av. Inom vissa områden (medicin är bara ett exempel) så ser vi ju omedelbart nyttan av att följa med sin tid. Men, och detta är en poäng, jag är inte emot att vi utvecklar ny kunskap utan att vi måste prata så mycket om det nuförtiden. Hur många böcker finns det inte om sociala medier? Behövs alla? Kanske. Kunde de ha varit kortare, mer koncisa? Ja, högst sannolikt! Det är den frågan jag vill åt: tänk på vad du skriver!
Här passar dina två aspekter precis in. Det handlar just om att inte ha en så stor balja att man inte hittar barnet i badvattnet (pkt. 1) och inte vara så sysselsatta med att tvätta barnets fot så man inte märker att barnets huvud är under vattnet (pkt. 2).
Instämmer också i högsta grad i din sista mening! Reading out of the box 😀
Det är en intressant tanke. Att det finns för mycket man vill läsa och för lite tid är ett rätt uppenbart problem (även när jag pluggade (litteraturvetenskap) och plöjde 2-3 böcker i veckan var det ett problem). Att klassikerna inte läses har oftast med att dess kulturhistoriska värde är större än dess faktiska underhållningsvärd. Många klassiker har hållit ganska dåligt i sig själva och måste, för att man ska få full förståelse, kompletteras med litteraturkritik rörande dem. Då blir det genast mycket att läsa igen. När det gäller klassiker tycker jag nog att man kommer nog så långt genom att bara känna till dem och ha koll på dem. Vill man utöka sina referensramar kommer man rätt långt med att läsa typ wikipedia (“flämt, vad säger han!?”) där det ofta finns en sammanfattning och en förklaring.
Dessutom, väljer man 1950 (Räknas Bulgakovs “Mästaren och Margarita” in? Den skrevs 1940ish med gavs inte ut förrän 1960. 😉 ) som gräns missar man en hel del spännande litteratur som kanske har mer bäring och står sig bättre idag. Och hur gör man urvalet? Klassikerna har överlag ett tydligt västvärldsfokus. Vill man bredda sin bildning kan man knappast ignorera Gabriel García Márquez och den magiska realismen om man vill förstå den sydamerikanska litteraturen, vill man sätta perspektiv på kolonialismen kommer man en bit med “Heart of Darkness” men skulle kanske behöva läsa någon post-kolonialistisk författare. Exemplen är rätt många.
Jag håller förstås med om att folk borde läsa mer, och kanske framförallt mer litteratur som bildar och utmanar. Därför föreslår jag ett annat sätt att ta sig an problemet: de flesta universitet och högskolor med litteraturvetenskapliga utbildningar publicerar förmodligen sina litteraturlistor på nätet. Leta reda på en historisk översiktskurs och läs böckerna där, leta reda på någon annan kurs som intresserar och läs böckerna där. Även om urvalet är relativt godtyckligt är litteraturlistorna (på de historiska översiktskurserna) byggda för att ge en bredd, vilket förmodligen är det du är ute efter.
Det här blev en lång kommentar, men det hoppas jag är okej. Jag gillar ambitionen, hur som helst, och hoppas att fler tar efter den. 🙂
Tack för lång och tänkvärd kommentar. Det var just själva syftet med posten: att väcka diskussion och tankar. Jag formulerade mig medvetet provokativt. Alla absoluta gränser gör sig själva omöjliga mer eller mindre omedelbart, inte sant?
Visst har mycket viktigt skrivit även efter 1950. Jag tycker det exempel på den västcentrerade litteraturen är mitt i prick. Här finns ett strukturell lucka som inte kan fyllas på annat sätt än genom att slippa på tidskravet. En poäng till Martin 😉 Och visst har du rätt vad gäller klassikerna: vem kan läsa Sofokles i original idag? Och även om du kan gammalgrekiska så förstår du inte konnotationerna utan stora förkunskaper. Ovanpå kommer att äldre översättningar ju ofta är just kulturimperalistiska. Så även där kan det vara en fördel att läsa något som är nyare av trycket.
Likväl vill jag, om än på ett mer metaforiskt plan, vidhålla att det idag skrivs för mycket med för låg kvalitet. Kvantitet gör så ofta före kvalitet. Är en bok på 300 sidor automatiskt mer djupsinnig än en traktat på 30? Sannolikt inte …
Min poäng blir således att vi ska bli mer ordmedvetna och mer ordförsiktiga, att vi inte ska förfalla till en skrivandets kvartalskapitalism och tillväxtoptimism. Less is, fortfarande, ofta more (som vi säger på svenska)!