Yehuda Bauer har skrivit mycket om förintelsen. Boken “Förintelsen i perspektiv” (ISBN 91-27-07385-8) kan man se som en sammanställning av ett antal olika aspekter på förintelsen som Bauer tidigare berört men som här förts samman till en helhet.
I elva kapitel och ett tillägg presenterar och problematiserar Bauer inte så mycket de historiska skeendena som sådana utan mer de frågor de väcker.
Redan det första kapitlet är mycket intressant. Frågan är vad var förintelsen och vad skiljer förintelsen från andra massmord? Ord bär mening och rätt ord gör det möjligt för oss att tala om ett fenomen och därmed förstå och lära. Det är viktigt att ord inte är för övergripande; det suddar ut skillnader. På samma sätt kan ord inte var för särskiljande; ett begrepp står ju i relation till andra begrepp. Det som är unikt med förintelsen är att målet var ett totalt utplånande av ett helt folk. Förintelsen kan med andra ord ses som ett totalt folkmord.
Det andra kapitlet tar upp den oerhört viktiga frågan om förintelsen är unik och om den alls går att förklara. Bauer intar en hållning som jag ställer mig bakom helt och hållet: förintelsen är inte unik; däremot är den en händelse utan förebild. När man sagt detta säger man också att förintelsen går att förklara och att vi har en skyldighet att försöka förstå och förklara förintelsen. Den som vidhåller att förintelsen är oförklarlig överför förintelsen till mystikens domän. Detta innebär att vi inget kan lära, inget kan göra. Med andra ord: den som ser förintelsen som något oförklarligt väljer aktivt att inte agera för att förhindra en ny förintelse.
I kapitel fyra och fem går Bauer igenom att antal övergripande tolkningar av förintelsen. Tolkningarna har lagts fram av Zygmunt Bauman, Jeffrey Herf, Götz Aly, Daniel J Goldhagen, John Weiss och Saul Friedländer. Kapitlen visar på ett intressant sätt hur forskningen fungerar: olika idéer stöts och blöts, tas för sanna, möter nya fakta och förkastas varpå ny kunskap uppstår. Till och med i Goldhagens förklaring, som i min mening bygger på ett överdrivet “tunnelseende” i tanken om tyskarnas “inbyggda” antisemitism (som dessutom vederläggs av de data som finns i Brustiens “Roots of Hate”), lyckas Bauer hitta några guldkorn.
Kapitlen blir därmed inte viktiga bara i detta sammanhang utan som en allmän hyllning till den vetenskapliga processen. Tyvärr ser vi på många håll, inte minst i USA och andra länder där religionen tillåts spela en politisk roll, en komplett brist på förståelse för denna process. Dessa mörkermän och -kvinnor förstår inte hur kunskap uppstår utan förfasas över alla som inte tänker “rätt” … Men detta var ett sidospår.
Kapitel nio är ett intressant men delvis svårsmält material om teologins roll i försöken att förklara förintelsen. En typisk fråga kan illustrera vad kapitlet tar upp: om människan har ett val mellan gott och ont hur ska man då förklara den sadistiske lägervakten? Varför valde han ondskan? Kan någon människa medvetet välja att vara ond? Hur var det med offren i förintelsen? Hade de något val? Var det så att de som valde gott var de som räddades ur lägren (Viktor Frankl säger att det snarare var tvärtom …)? Men också: varför dog så många ortodoxa judar? De borde ju rimligen tillhöra dem som valt “mest rätt”? Bauer lyfter fram Walter Zvi Bacharachs ståndpunkt som en möjlig lösning på de teologiska frågorna om förintelsen: var vred på Gud men tro på honom ändå. Denna hållning för tankarna till Jobs krav på svar från en tyst Gud.
Det sista kapitlet belyser frågan vilken roll förintelsen spelade när staten Israel skapades. Här fanns mycket jag inte kände till tidigare. Det som slår mig är att den enskildes lidande, ens om det handlar om tusentals personer, väger lätt i storpolitiken.
Sammanfattningsvis är detta en mycket läs- och tankvärd bok som rekommenderas den intresserade med förkunskaper.
 |  |  |  |  |