Den som inte känner mig skulle kunna tro att jag är principlös, ja näst intill frivol. Jag har ju tidigare sagt att jag ska sluta läsa böcker skrivna efter 1950 och så kommer det ena undantaget efter det andra. Vad ska man tro?
Lösningen är lika enkelt som begriplig: stor litteratur är tidlös. Det gäller Sofokles och det gäller Gabriel García Márquez. Jag har just läst hans baklängesthriller “Krönika om ett förebådat dödsfall”. Det var länge sedan jag läste Márquez och det är något jag möjligen kan ångra så här i efterhand för detta är riktigt bra.
Det är spänst i språket. Handlingen tar överraskande vändningar efter varandra. Miljön är sparsamt men skickligt beskriven: värmen känns i ansikten och tupparnas golande när de väntar på biskopen ekar i läskammaren.
Så här ska en bok vara. Bort med allt illa skrivet pretentiöst dravel man råkar ut för. Det går att ge en upplevelse OCH säga något om livet på 148 sidor. Och är det inte just det som är litteraturens uppgift?
På ett mer personligt plan kan jag inte läsa spansk litteratur utan att tänka på min vän och kollega Claudio. Du kunde levandegöra det spanska kulturarvet för oss nordbor. För tidigt gick du bort.
 |  |  |  |  |