Boken “Satans raseri – En sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder” av Bengt Ankarloo (ISBN 978-91-7324-926-3) är vad jag skulle vilja kalla en lärd bok. Ankarloo är professor i historia och har skrivit en lång rad böcker om trolldom och häxkonst i Europa. Jag uppfattar att Satans raseri är en populärvetenskaplig sammanställning av Ankarloos akademiska arbeten.
Boken tar sin utgångspunk i antikens syn på trolldom och häxkonst. Fyra olika uppfattningar råder vid denna tid: magin som “det annorlunda” inom den religiösa, sociala eller moraliska sfären – en farlig magi, magin som symbol handlingar – en verkningslös magi, magin som ett kulturellt fenomen – en onödig magi samt magi som förbindelse mellan vår värld och det gudomliga eller förborgade – en föregångare till den moderna naturvetenskapen.
Redan nu har kvinnor en särskild roll inom magin, som daghäxa eller “klok gumma” – den man söker hjälp hos men också den man bör ta sig i akt för – och som natthäxa (striga eller lamia) som saknar fysisk kropp men som sliter sönder sina offer och dricker deras blod.
Ankarloo går därefter vidare till att beskriva hur de stora europeiska förföljelserna växte fram under tidig medeltid och medeltid. Två saker slår mig som särskilt intressant. Det ena är hur kyrkan och staten utvecklade sin syn på vad som var magi och hur man skulle hantera detta fenomen. Särskilt spännande är att förföljelserna var svagast i de länder där inkvisitionen var starkast (Spanien och Portugal). Detta beror sannolikt på att kyrkan såg som sitt mål att återföra syndarna på den rätta vägen, inte att straffa dem. Även länder med ett utvecklat rättsväsenden i minst två nivåer (som t.ex. Frankrike, England och Sverige) klarade sig bättre. Detta beror på att de högre rättsinstanserna (där dödsdomar skulle fastställas) generellt hade en mer försiktig attityd till häxeriet än de lägre instanserna.
Den andra intressanta saken är hur de manualer i hur häxor för sig som gavs ut under medeltiden kom att fungera som likare för hur häxprocesser skulle drivas och vilka svar man borde förvänta sig under förhör och tortyr! Man kan således konstatera att häxoväsendet var som starkast ute i byarna och på lokal nivå. Många av de dödsdomar som sattes i verket skedde utan formell sanktion från högre rätt! Det gällde tydligen att vara snabb om man ville bränna häxan. I flera fall ledde detta till allvarlig kritik från högre instans och till rättsliga åtgärder mot lokala domare, poliser etc. som agerat på egen hand.
Häxprocesserna blir därmed ett exempel på vad som kan hända när ogrundade uppgifter presenteras som sanning och när lokala fejder och oroselement härigenom kan ges ett till synes legitimt utlopp. På så sätt blir Ankarloos bok en viktig och nödvändig påminnelse om att noggrant granska olika “sanningar”, tydlig markera vad som är sanning och vad som är lögn samt av att ha stabila system för att hantera oroshärdar.
Liksom idag fanns klarsynta personer som valde att ta ställning mot dödsdomar och tortyr. Deras påverkan var stor och bidrog till att dämpa häxförföljelserna i Sverige. Tyvärr är det väl få, om någon, som idag minns kaplanerna Noraeus och Leufstadius, juristen Broméen och häradshövding Chronander. Sammantaget väcker Ankarloss bok viktiga tankar om vad som kan hända när myter tas för sanning och när grupper av människor förföljs för att det svarar mot myternas logik.
Frågan väcks också om du vill vara en Chronander eller en Krämer (som gav ut Malleus Maleficarium, en av de mest lästa häxmanualerna).
 |  |  |  |  |