För en tid sedan läste jag boken “Strindbergs stjärna” av Jan Wallentin (ISBN 978-91-0-012451-9).
Det var en märklig bok. Jag blir på något sätt imponerad och förskräckt av en författare som lyckas trycka ihop en blandning Indiana Jones, Harry Potter och James Bond inom 468 sidor och ändå få till något som i stort sett är läsbart.
Boken är en sorts deckare med inslag av mysrysare där Wallentin friskt blandar lik i gamla gruvor, nazistiska ordnar, en läkemedelsberoende hjälte med en syster som skickar spöktåg från en övergiven tunnelbanestation med en hel del andra ingredienser. Det hela kulminerar med ett hål i isen där olika andelvarelser tumlar om med personer vars åldrande avstannat och som därför är mer än 100 år varpå boken plötsligt tar slut.
Den första tredjedelen är fullt läsbar, den andra känns som för mycket marsipan (gott men lite motigt) och den tredje som spettekaka efter prinssesstårta. Det blir med andra ord för mycket av det goda.
Sammantaget var boken underhållande på ett sätt som påminner om hur ett vardagsrum i klunkestil kan upplevas som trivsamt trots alla tofsar.
Tack till käre bror med familj som gav mig en möjlighet att vidga mina vyer!
 |  |  |  |