sprakPå listan böcker skrivna efter 1950 som trots detta är värda att läsa för jag upp “Världens dåligaste språk” av Fredrik Lindström (ISBN 91-7643-782-5).

Boken väcker flera intressanta frågor kring det talade och det skrivna språket. Lindström slår ett slag för det talade språkets betydelse för människans kulturella och intellektuella utveckling. Han för fram många goda argument för varför vi bör ha en mer positiv syn på det levande talspråket. Detta retar förmodligen galla på många “språkexperter” ute i stugor och lägenheter men jag låter mig övertalas.

En annan intressant lärdom är att alla rasister, nationalister etc. som vanligt har fel: människor är mer lika än en kan tro och människor påverkar och har påverkat varandra mer än en kan tänka sig. Vi ser det i saker som vilka vokaler vi använder, i vilken ordning olika grupper har satt namn på färger m.m.

En tredje poäng med boken är att den är stillsamt upplysande samtidigt som den, utan onödig blodspillan, vederlägger myter, missuppfattningar och missförstånd. Sådana lugnt resonerande böcker behövs i en värld där okunnighet och nyvidskepelse tillåts sprida sig alltmer.

En fjärde reflexion jag gör är att alla vi som arbetar med informations- och begreppsmodeller, taxonomier och antologier bör noga läsa sidorna 213 – 216. Kan en oförutsedd konsekvens av vårt idoga strukturarbete bli att vi alltmer sätter kartan före terrängen?

PS En liten ironi i anledning av det nyss sagda: när jag skrev in rubriken på posten ändra WordPress den till Världens dåsigaste språk 😉