Erich Fromm skriver att en av människans största rädslor är att vara ensam. Vi har olika sätt att hantera vår rädsla: ett av dem är konformitet. Konformitet innebär att vi gör som andra. Genom att vara lika andra så upplever vi gemenskap och blir mindre rädda.
Det här är något jag finner värt att begrunda. Visst är det så att människor gärna använder konformitet som ett sätt att minska sin rädsla (heja på ett visst lag, ha en viss sorts kläder etc.). Tyvärr är det ofta också så att en aktivt söker skillnader mellan människor för att förstärka känslan av samhörighet med andra. Sett på det sättet kan man säga att Fromm erbjuder oss en förklaring till fenomen som rasism och sexism: genom att särskilja den andra upplever jag att min konformitetsfaktor ökat och jag är blir mindre rädd (jag känner att vi här också kommer när René Girard men ber att få återkomma i den frågan).
Det är på något sätt sorgset detta: hellre fjärmar vi oss från våra medmänniskor för att känna samhörighet med en viss grupp än att närma oss just dessa medmänniskor och då få uppleva samhörighet.
För så är det ju: alla människor är lika oberoende av kön, etnicitet, kulturell eller social bakgrund. Vi äter, sover, hoppas, drömmer, vill våra närstående väl etc. Det borde vara lätt att leva efter detta …
 |  |  |  |  |