Summary in English: So on February 3, seven or eight years after I was first introduced to Baby Metal I finally got the chance to see the band live. Here are, in the form of a simple list, my impressions:
- Baby Metal is an extremely professional group, every dance step, every song is perfectly executed, it is very impressive
- having said this I must also say that I found the show rather impersonal and lacking some of the fun I tend to associate with many (Japanese) bands and with older MV:s and interviews with Su and Moa
- having said that I somewhat suspect that the blame mainly lies with Live Nation who seem to be shuffling the group around the world to play at every possible venue, whether it suits the show or not
- the logistics around the show were not impressive, long queues outside in an ice cold Stockholm, it should have been possible to let the crowds in earlier, there wasn’t that much people
- and, last, something about the fans: Baby Metal’s die-hard fans appear to be a certain breed, I have never been hit or pushed so as to leave my place close to the fence in the front (the not so die-hard fans were as fans usually are: kind and friendly)
- conclusion: I will try to see Baby Metal again if I get the chance and the venue is right, I will not buy a VIP-ticket since the perks and being close to the die hards doesn’t motivate the cost.
Så efter denna engelska sammanfattning lite flera tankar för en smalare publik. Liksom för många andra var Baby Metal min ingång till japanska metal (i alla sina varianter). Deras blandning av traditionell metal och japansk pop resulterade i vad som ofta kallas kawaii metal. Men innan vi fick höra Baby Metal spelade SKYND.
SKYND är en sångerska, en grupp, ett konstverk där ljud, kostym, rörelse och smink bildar en helhet. Det är mörkt, det är monotont på det där bra sättet. Det handlar om ond bråd död, om seriemördare och massmord. Det är svårt att beskriva, det behöver ses. Det är så långt från kawaii man kan komma …
Konstrasten var med andra ord stor mellan förband och huvudattraktion. Vet inte om Live Nation tänkt till eller inte alls. Jag kan möjligen känna att kontrasten vara för stor. Om man lägger ihop två bra saker blir resultatet inte alltid dubbelt så bra … (vilket alla som experimenterat med pålägg som barn vet).
Nå, så var det då dags att efter sju eller åtta år se det band som visade mig vägen mot japansk pop/rock/metal och idolkultur (som nu blivit ett stort intresse för mig). Och det var en stor upplevelse: en snygg show med tre otroligt duktiga artister. Sång, dans och musik, allt i perfekt ordning. Och det var kanske där det också inte blev riktigt som jag hoppas. Lite för perfekt och utan uppenbar glädje, även om alla leenden satt där de skulle.
Hur som fick vi höra det mesta av det bästa från både nya och lite äldre årgångar. Det var högt tempo, intensivt och slut efter exakt 59 minuter och 40 sekunder.
Så sammantaget en oförglömlig timme för oss som följt Baby Metal under så många år. Jag hoppas att nästa gång jag ser dem, för det kommer jag att vilja göra, så är förutsättningarna bättre från arrangörernas sida. Su, Moa och “the avengers” förtjänar det.
