Ibland hittar man böcker som visar hur världen förändrats. Det handlar om roller, hur olika maktförhållande beskrivs, vilka frågor som ses om viktiga, vilka förväntningar som finns på framtiden och, inte minst, hur språket används. Här två exempel på böcker jag nyligen läst som illustrerar detta väl.

“Vi ses i Song My” av P.C. Jersild är från 1970 och utgiven på Författarförlaget. Den handlar om ett försök att införa gräsrotsdemokrati i (som det då hette) Krigsmakten. För detta uppdrag sätter man samman en grupp med företrädare för olika delar av samhället. Deras första uppgift blir att med “demokratiska metoder” kväsa ett myteri i ett ingenjörsförband i Norrland …

Berättelsen skildrar ett samhället med en bred politisk enighet om hur samhället bör utvecklas baserat på en solid förankring i aktuell forskning. Hoten är, till synes, externa och statens möjligheter att avvärja dem goda.

Dock är det något som inte stämmer. Vem är manipulatör? Vem är medlöpare? Och när är alla viktiga val gjorda och resten en resa mot framtiden … eller avgrunden?

Språket, relationen människor emellan, hotellen, lunchrummen, allt andas 1970-tal.

Likväl ser Jersild konturerna av dagens splittrade samhälle där tekniken är vad som låter oss hålla kontakten med varandra och där vår egen psykologiska styrka och beredskap är det enda vi har att hålla oss till när allt rasar omkring oss …

“Bilder av nynazism i några svenska tidningar” av Jesper Falkheimer och Conny Mithander är från 1999 och utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar.

Rapporten är “en pilotstudie” av några svenska tidningars bilder av nynazismen. Man lyfter ett antal händelser som rapporterades i media 1997 och 1998 och diskuterar hur de behandlades, gör en historisk jämförelse och “skärskådar de stereotyper och tolkningsmodeller” som använts i tidningsartiklarna. Slutligen presenteras ett antal öppna frågor för vidare begrundan.

Det mest märkliga (och skakande) är hur mycket som ändrats på 20 år.

I rapporten finns exempel på hur tidningarna använder begrepp som “vidskepelse”, “dynga”, “propaganda”, bland annat när de skildrar Internet som drivkraft för nynazismen. Detta är ett klarspråk vi ser allt mindre av idag.

Författarna är tydliga med att nazism och nynazism är ett hot mot demokratin och att det finns ett behov av att samhället och staten agerar. Detta tydliga ställningstagande tycks i dag inte vara vare sig enkelt eller naturligt för ett antal partier i Riksdagen, för ett stort antal debattörer, kulturpersonligheter, företagsledare och intellektuella.

Och det är något vi bör beklaga.