Stäppvargen (1927) är måhända Hesses mest kända verk (i god konkurrens med Glaspärlespelet). Bokens huvudperson, Harry Haller, lever ett ensamt liv. Han är beläst och kan genomskåda samhällets stora skeenden. Han fruktar den växande nationalismen, militarismen och det krig som nödvändigt måste komma. Hans dagar utgörs av vandringar genom staden och vin drucket på nattens krogar. På dessa vandringar träffar Haller två kvinnor och en man som kommer att förändra hans liv. Och här spelar en magisk teater en inte obetydlig roll.

Jag har läst Stäppvargen tre gånger, när jag var typ 20, 40 och nu nästan 60 år. Boken har jag, föga förvånande, tolkat på olika sätt vid varje läsning.

Första gången såg jag Haller som en person med insikter och intellekt utöver andras, kanske något av en övermänniska. Haller ser det andra inte ser: aningslösa människor som snart slukas av krigets flod. Insikten att han intet kan ändra fyller honom med uppgivenhet och förtvivlan och Haller går vilse i den magiska teatern; ett tragiskt offer för människornas oförmåga och ondska.

Vid andra läsningen framstod Haller som självcentrerad och känslosam, utan förmåga att använda sina kunskaper och insikter för att skapa förändring. Haller är, för mig, nu en egoist som utnyttjar de människor som visar honom omtanke och kärlek. I den magiska teaterns speglade ljus tycker Haller sig se sitt liv i ett heroiskt skimmer. När ljusen slocknar ser han den solkiga sanningen. Haller är ett offer för sin egen självbild, utan empati eller visdom.

Under den tredje läsningen kan jag känna en viss sympati med Haller, fången, som han är, i sin tids konventioner och begränsad av rådande normer. Hans kunskaper ger honom inte insikt. Hans känslor är snörda och deformerade. Sympatin avtar inför hans oförmåga att ta ansvar och agera. Haller är en av alla dessa som under mellankrigstiden (eller idag) inte tar ställning, inte säger nog. Haller är slutligen bara att beklaga.

En sak som jag däremot upplevt på samma sätt vid varje läsning är att där Haller lever bredvid livet lever Maria, Hermine och Pablo i livet, oaktat livets med- och motgångar. Och att det är det enda rimliga sättet att leva.

Siddhartha (1922) är i delar en föregångare till Stäppvargen. Även här har vi en man med långt gående insikter och förmågor. I motsats till Haller kan Siddharta agera. Likt Haller tar Siddharta heller inte ansvar för något eller någon annan än sig själv och sin önskan att komma till djupare insikt om världen. På vägen offrar han det mesta en människa kan offra: sina föräldrars kärlek, vänskap, sin älskarinnas liv och sitt barns väl.

Återigen har vi en övermänniska som ser världen som en arena för sina egen utveckling. Och alla andra människor som stödroller eller statister. För Siddharta kan inte heller känna empati, omtanke eller kärlek.

Så för mig är Siddharta en vackert skriven bok om en människa med en inte fullt så vacker själ.

Dikter samlar verk från Hesses olika lyriska verk. Detta märks för dikterna är olika och även om de inte skaver så byggs ingen enhetlig känsla upp. Kanske hade det varit bättre att läsa någon av Hesses lyriksamlingar än ett kollage?

Måhända är jag en grund människa, måhända har jag inte läst tillräckligt med poesi för att veta vad jag ska lyssna efter.

Här famlar jag och överlag lämnas jag tämligen oberörd. Annat har berört mig mer (t.ex. Fröding eller Runeberg).

Även så finner även denna blinda höna sådant som fastnar:

“Du kan rida och fara
i sällskap, tre eller två,
men sista steget måste
du ensam gå.”

Drömfärder (1945) är en samling berättelser och sagor skrivna mellan 1917 och 1945(?). Här blandas mer eller mindre självbiografiska historier med fabler och parodier på gamla sagor.

Störst intryck på mig gör berättelsen Staden som på sju korta sidor återger en civilisations uppgång och fall. Berättelsen känns obehagligt aktuell i skenet av den pågående miljöförstöringen.

Dock, liksom i Dikter når Hesse inte heller här riktigt fram. Vill jag läsa moraliska sagor läser jag kanske hellre Singer, Jersild eller Bradbury. På något sätt har dessa verk av Hesse på fastnat i tiden och delvis i rummet.

Den sista boken rymmer Klingsors sista sommar (1920) och Österlandsfärden (1932).

Målaren Klingsor tillbringar sommaren i närheten av Lugano. Vet han redan nu, vill han redan nu att detta är hans sista sommar? Vilka färger vill han fånga? Klingsor är inte Haller, inte Siddharta. Grunden kan vara samma men Klingsor ser lyktorna vid cirkusen, han har sina vänner som Louis den grymme, Ersilia och Agosto. Han talar med människorna omkring sig: värdinnan på det lilla världshuset, flickan med träskor och andra. Klingsor lever och målar. Och man kan känna mörkret, lyktorna, dofterna när man läser boken.

Österlandsfärden är historien om en resa eller möjligen flera. Berättaren är medlem i ett ordenssällskap och har, tillsammans med ordensbröderna, deltagit i en resa till Österlandet. Under resans gång förlorar han kontakten med bröderna och återvänder hem. När berättaren beslutar sig för att skriva historien om resan upptäcker han att de ordenslöften han nästan glömt ännu har en betydelse och att nya insikter är möjliga. På ett yttre plan handlar boken om hur berättaren förhåller sig till sin orden, sina löften och sina bröder. För den som studerat Briems “Mysterier och mysterieförbund” eller Johansons ”Mysterier, ordnar och hemliga sällskap” är det dock tämligen klart att den handlar om hur man förhåller sig till livets stora frågor.