Ibland kan man i lämpligt antikvariat hitta små rara saker så just som denna avhandling från 1895. Baserat på ordböcker, lexikon, läroböcker i svenska och i andra (euoropeiska) språk för svenskar etc. från, i första hand 1700-talet men även 1600-talet och något år in på 1800-talet, strävar Beckman att ta fram en beskrivning av hur svenskan skrevs och talades under 1700-talet. Fokus ligger på ljudläran men Beckman berör även form- och ordbildningslära samt syntax.

Rätt upp och ner måste jag erkänna att jag inte är tillräckligt kunnig i språkvetenskaperna för att förstå alla delar i avhandlingen. Några saker har jag dock tagit till mig, bland annat svårigheterna att skapa ett (mer) enhetligt språkbruk i ett land där lokala dialekter fortfarande var starka och olika.

Intressant är den diskussion om genus som pågår under 1700-talet där en grupp ansåg att den borde användas i ökad utsträckning, särskilt i fråga om substantiv som saknar kön. Man kunde här se påverkan från personer som vuxit upp i Finland. Även om vi dag inte längre talar om “vänskapen han …” eller “lyckan hon …” utan mer allmänt använder den säger vi ju fortsatt “båten hon …”.

Beckmans diskussion kring de av Hof definierade fyra huvudformerna för futurum är också intressant (jag ska, jag lär, jag torde, jag måste respektive nysvenskans jag kommer).

Sammanfattningsvis en spännande liten bok!