Kanske delvis en biografi, kanske inte, i vilket fall skildrar Konn med stor inlevelse en värld några år innan den kom att mer eller mindre helt utraderas, nämligen de judiska samhällena i Östeuropa före Andra världskriget. Även om Konns bok inte på något sätt är unik – tiden och platserna har skildrats av flera andra författare – så sätter Konn ljuset på tre saker, och detta utan stora åthävor, bara klart, tydligt och faktiskt.
För det första det allt omslutande våldet, ett våld som finns där varje dag och som tar sig uttryck i glåpord och slag och, med jämna mellanrum, i pogromernas mord och skövling. Det är en brutal och rättslös värld, en värld vi hoppades skulle vara förbi men där utvecklingen just nu verkar gå åt fel håll, i Ukraina, i Burma och i andra länder. För det andra den godhet som, även i andra liknande skildringar, vissa människor väljer att visa. Det är hoppfullt att det finns de som står upp, ger hjälp, riskerar sig själv för att hjälpa sin nästa, oaktat vem och vad denna nästa är. För det tredje det hopp som verkligen verkar vara det sista som överger oss. Människorna Konn skildrar ger inte upp, de städar, lagar, vårdar traditionerna, går vidare. Är denna uthållighet, oviljan att ge upp, det som gör oss till människor?
 | |  |  | |