Det finns böcker jag läser som har en mångsidig historia. När det gäller Georg Stiernhielms dikt Hercules började det hela med min matematiklärare på gymnasiet Paul “Palle” Carlsson som brukade försöka liva andarna bland oss elever genom att deklamera den inledande raden i dikten: “HERCULES arla stod upp en morgon i första sin ungdom” för att därefter betona vikten av välja rätt mellan Fru Lusta (med sina barn Lättja, Kättja, Flättja och Ruus) och Fru Dygd!

På något sätt har boken legat i bakhuvudet sedan då, slutet på 1970-talet, utan mycket mer tanke än så. För ett par år sedan fick jag anledning att fundera över begreppet dygd i ett annat sammanhang och fann då (via Svenska akademiens ordbok) att Stiernhielms dikt skapade ett skifte i hur ordet dygd används (från tidigare betydelser “egenskap hos ett föremål” och “beskaffenhet hos en person som gör att han ‘duger’” till de idag vanliga betydelserna “om sinnets inriktning mot det goda” och “(i sedligt hänseende) värdefull l. förtjänstfull egenskap”). Här dök Hercules upp igen och lockade till vidare läsning. Lyckligtvis fanns en mycket gammal utgåva av Hercules att tillgå i digitalt format hos Kungliga Biblioteket (och som det senare skulle visa sig hos Projekt Runeberg (samma bok)).

Jag har nu skrivit ut och läst Hercules och det är en mäktigt upplevelse. Boken är tryckt 1658 vilket så vitt jag förstår är samma år (eller näst intill) som dikten skrevs. Boken är förvånansvärt lättläst (frakturstilen vänjer man sig fort vid). Svenskan känns på många sätt modern vilket till viss del säkert beror på att det är just Stiernhielm som genom sina verk definierat en modern svenska. Hexametrarna flyter lätt och Stiernhielm skriver poetiskt, fyndigt och dramatiskt på samma gång.

Till det komiska hör beskrivningen av Ruus:

Fnyste och pyste så mädan han gick/ han rullade foot-lös/
Som ett Marswijn här-an; war brusande röder/ och dropp-ögd;
Han baar en Krantz å sitt höfd/ infletad’ i reefwor med humble-
Tuppor all om bewefd/ bland frisk-dagg-drypande drufvor;
Glas haden i sijn hand/ och een brinnande Lunta kring armen/
Samt där-in-under/ en rulla Tabak; och pijpor i krantzen.

Till det dramatiska och poetiska hör beskrivning av döden:

Effter Döden är ingen frögd. När Anden är vte;
Hwar blifwer all wår lust? när Ögat har intet at see meer;
Ögat har intet Lius; och örat har intet som höres:
Hwar blifwer all wår lust? när Kropp/ och Siäl äre skilde.
J dät mörke ewiga Tysta!

Hercules är ett ståtligt verk och en stor läsupplevelse. Anbefalles åt alla och envar och särskilt åt unga män och kvinnor på väg ut i livet!

PS En spännande bilaga i boken är listan över “någre gamble och sälsynt brukade Ord”. På listan finns bland annat (i modern stavning) arla, fräck, flock, hedenhös, slump, slöjd, tärna, trippa, vackla och yrka. Fascinerande att vissa ord ansågs gamla på 1650-talet och används flitigt idag. Även detta skulle kunna vara Stiernhielms förtjänst tänker jag.