Jag har tidigare skrivit om författare som jag läst vid olika tider och i olika åldrar (Hermann Hesse var en sådan). Nu har jag gjort det igen; denna gång har jag på tre dagar läst tre böcker av Peter Nilson.

Nilson har ett särpräglat sätt att skriva. Det är en blandning av populärvetenskap à la Carl Sagan, nära naturskildringar från Småland och världen à la Gunnar Brusewitz (nästan) och berättelser som ligger nära saga och legend à la Isaac Bashevis Singer. Det är på många sätt upplysande och förtrollande och fascinerande och när jag läste Arken någon gång på 1980-talet gjorde den ett starkt intryck på mig.

Nu läser jag böckerna igen och det är spännande med blandningen av kosmiska fenomen och oändliga avstånd i kombination med hur vi lever här och nu, till exempel på en gammal familjegård i Småland, i kombination med historier om odödliga som vandrar på vår jord eller rymdfärder utan slut.

Samtidigt kan jag idag inte undgå att stundtals tycka att blir för mycket och för lika, som att äta tårta och glass och godis varje dag. Bäst var första halvan av Rymdljus där Nilson nöjer sig med att vara astronom och historiker i en exposé över inträffade och möjliga domedagar. Här upplevde jag samma förtjusning som för länge sedan.

Det slår mig också att vissa böcker går att läsa om och vissa böcker har sin styrka i det första mötet. Nilsons böcker ligger, för mig, i den senare gruppen och det är sannerligen gott så!