Jag läser just (möjligen för andra gången) Sven Delblancs Åsnebrygga och blir förtjust och förskräckt, alltsomoftast i samma andetag. Jag blir förtjust över Delblancs språk. Det är rakt, tydligt, variationsrikt. Det är som en operationslampa som tydligt lyser upp det som behandlas och avhandlas. Det är som ett precisionsinstrument som frilägger och klarlägger. Delblanc skriver med distans utan att bli ironisk vilket är en idag alltmer sällsynt egenskap.
Det som förskräcker och oroar är två saker. Den första är hur rak och samtidigt mångfacetterad texten är. Delblanc framför sina observationer, tankar och idéer rakt och därmed av nödvändighet med vissa vassa kanter. Dessa kanter kan han sedan slipa till och förtydliga i kommande stycke. Idag är ju läget det att många intressanta tankar aldrig kommer till kommande stycke innan författaren hunnit spikas upp på de digitala skampålar som utan ansvar tillhandahålls av multinationella företag som synes allt mer renons på moral och vanligt hyfs. Detta oroar.
Det andra som oroar och förskräcker är hur lite som ändrats i USA sedan slutet av 1960-talet, det har, tvärtom, i många fall blivit värre.
Delblanc skrev boken under sina intryck av ett år som gästprofessor i studentoroligheternas Berkley och vi känner igen rasismen i alla dess former och uttryck (i akademi, arbetsliv, kultur och så vidare i en lång lista). Delblanc fångar det i ett ord: “färgadjektivet”. När något förknippas med vitt är det per automatik bra, annars inte så i varierande grad för olika färger … Vi känner också igen våldet – en av USA:s mest kännetecknade ingredienser (se bara på alla klipp från amerikanska filmer i ditt videoflöde på Facebook, oändligt med våld där ensamma “hjältar” står upp mot “skurkarna”).
Vi känner också igen föraktet för det ideella engagemanget; det som i Sverige (än så länge) uttryckts och förvaltats inom våra folkrörelser. I USA sker ideellt engagemang möjligen inom kyrkan. I övrigt är det suspekt och förmodligen del av en kommunistisk eller annan komplott. “Vem betalar honom egentligen?”
Delblanc lyfter här och annars rädslan som den centrala drivkraften i amerikansk politik: rädslan för omvärlden, för de svarta, bruna, gula, “andra”, för hippien, för den självständiga kvinnan, för kommunisterna (som är det största spöket av alla som men som få verkar veta något om) och, nu alltmer, för forskning och fakta.
“Det är mer lönsamt att vädja till människors hat och fruktan än till deras förtröstan och hopp.”
Här finns all anledning att återbesöka min post om Susan Faludis bok Den amerikanska mardrömmen.
Slutligen känner vi igen att särskilda regler gäller för de rika och inte minst för de rika företagen. Delblanc noterar syrligt uppmaningarna om att sluta röka samtidigt som smogen från industrierna ligger tjock över Los Angeles. På samma sätt uppmanas de badande att inte lämna skräp på stranden samtidigt som spill från oljetornen i Stilla havet sköljer upp på samma strand.
“USA:s moralism gäller alltid den enskilde.”
Om inte mer förändrats sedan presidentvalet 1968 hur ska vi då se på presidentvalet 2024?