Ytterligare en klassiker avklarad. Denna gång Voltaires Candide. På försättsbladet i denna bok kan man läsa ”Leksand 1948” samt ”Läst 1949 och befunnen mycket rolig”. Jag vill minnas att när jag gick på gymnasiet och vi gick igenom alla stora europeiska författarna från 1700- och 1800-talen så nämndes Candide också som en rolig bok, en klassiker som hållit. Och jag kan kan hålla med om att Candide är lättsamt och trevligt skriven.

Candide beskrivs ofta som en satir och det framgår rätt tydligt i den något stolpiga handlingen som staplar händelser, den ena värre än den andra, på varandra för att så snabbt som möjligt utsätta Candide för så många möten och olyckor som möjligt. Samtidigt väcks tanken att satir är svårt eftersom en satir är en reflexion av en känd verklighet. Och det är nog inte många av dagens läsare som har kännedom om 1700-talets samhälle eller kan se paralleller till dagens samhälle som skulle kunna göra satiren tydlig och tolkningsbar.

Kan man lära sig något från Candide så är det att världen är full av utmaningar, att de bästa föresatser kan leda till intet, att den gör rätt som nöjer sig det lilla och som förnöjt odlar sin trädgård. Och det är väl i och för sig ingen dålig lärdom.