Ibland blir man överraskad. Jag visste inte vem Kathrine Mansfield var (en av de många unga författare som dog av tuberkolos i början på 1920-talet) eller vad hon skrev om. Det som troligen tidigare var en framsida på en häftad bok och som nu tjänstgör som frontespis på den inbundna boken för tankarna till någon form av deckare i Agatha Christies anda men med fler romantiska inslag. Detta visade sig vara helt fel.

Det vi möte i Främlingen är ett antal korta berättelser som, kan man säga, saknar berättelse. Fokus ligger på beskrivningarna av personer, platser och känslor. Det finns sällan en början och i inget fall något slut. Det hela blir som att råka titta in i ett fönster och, under en begränsad tid, få se vad som händer i rummet innanför.

Märkligt nog blir berättelserna härigenom engagerande, spännande och, i vissa fall, skrämmande. Läsaren undrar varför händer detta? och hur kommer det att gå? Inga svar ges och vi får en hel del att fundera på.

Mansfield var en positiv ny bekantskap bland hyllorna som förtjänar att läsas även i våra tider.