På den tid då statens ämbetsmän förväntades vara belästa, kulturella och inte minst vittra inledde den unge Gustaf Philip Creutz vad som skulle bli en gedigen statstjänstemannabana på Kanslikollegium. Vid sidan av detta skrev han dikter i en skir rokokostil med rikliga doser längtan, hopp, förtvivlan, kärlek och död, allt utspelat i undersköna gröna dalar med lundar och små tempel och där bortom mörka skogar med branta raviner och raserade ruiner för sedan länge glömda gudar.

Det är vackert och sorgligt och hoppfullt och mycket mer på samma gång. Det som slår mig mest är den förmåga att vänta och längta som går som en röd tråd genom flera av dikterna. Saker som att vänta och längta gör vi ju inte längre nu när allt ska vara här, nu och omedelbart. Creutz dikter antyder att vi kanske förlorat något …

Creutz produktion var inte särskild omfattande (siffran 90 sidor har nämnts) men det är i högsta grad en ro- och tankefylld läsning som stått sig väl under de senaste 250 åren.