En författare skriver en bok om en författare som skriver en bok och söker en författare som skrivit en bok. Där, i all korthet, är en av de askar i askar som Mohamed Mbougar Sarr bjuder på i sin bok ”Fördolt är minnet av människan”.

Den tredje boken, ”Omänsklighetens labyrint”, är kanske den första bokens huvudperson även om vi aldrig får reda på mer än dess titel, inledande mening och att den påverkar, på olika sätt, alla som läser den. Sökandet av den tredje boken, dess författare och mening är ramen i den första bokens handling.

På vägen hinner Sarr problematisera frågor som vad är litteratur, vem har rätt att skriva litteratur, finns det särskilda krav för författare som (inte) skriver om sitt eget land eller (inte) skriver på sitt hemlands språk i stället för att skriva på sitt modersmål? Här ställs många angelägna frågor om vem som definierar vad kultur är och får vara och om vad som är god kultur.

Sarr för skickligt fram de olika perspektiven på dessa frågor bland annat i fiktiva recensioner av den tredje boken. En insikt av just denna del av den första boken är att det kan vara lika illa att vara för förstående som att vara för avvisande om förståelsen inte baseras på insikt och ett uppriktigt accepterande av en annan kultur.

Via förföljelserna av judar i det ockuperade Frankrike och krigen i samband med de afrikanska ländernas frigörelsekamp vidgas frågorna från litteraturens mål och mening till livets mål och mening. Här finns ett kraftfullt kapitel när en vän (själv författare men med en annan bok att skriva) till bokens berättare återvänder till den plats i Afrika där han levde som barn.

Sarr ändrar tempo, form och format för att återspegla olika personer, tider och platser. Han arbetar med tillbakablickar och drömbilder. Sammantaget skapar detta en språkligt väv som skulle kunna upplevas som forcerad och, måhända, konstruerade. Sarr balanserar dock mestadels skickligt på gränsen.

Upplägget med en person som söker förstå sin tid och sig själv bättre genom att följa ett konstverk och under denna resa träffar på människor med andra bakgrunder och erfarenheter som ger dem andra förutsättningar för att förstå och förklara påminner mig om Hesses Stäppvargen.

Hos Hesse är dock frågeställningarna och känslorna hos huvudpersonen mer personliga och mer klaustrofobiska. Det engagemang för andra, för världen och för framtiden som finns hos Sarr saknas hos Hesse. Å andra siden skrevs Stäppvargen 1927 och Fördolt är minnet av människan efter millenieskiftet …

Till slut blir Fördolt är minnet av människan en bok om hur vi kan och vill leva. Kanske allt litteratur och konst handlar om detta? Sarrs insats är sättet han gör det på och att han lyfter perspektivets betydelse.