Gustaf Bolinder var, enligt Wikipedia, professor, författare och forskningsresande. Bolinder reste flitigt i Sydamerika och Afrika under 1910-, 1920-, 1930- och 1940-talen. HWN skrev ett stort antal böcker, förutom facklitteratur, även ett antal ”pojkböcker”, det vill säga äventyrsböcker där huvudpersonen är en pojke. Guldflodens väktare är en sådan bok.

Nu är jag alls icke i den positionen att jag kan bedöma Bolinders forskning. Måhända har han här många meriter. I fallet med hans barn- och ungdomsböcker kan jag dock våga mig på att lufta en åsikt eller två.

För det första är Guldflodens väktare tämligen illa skriven. Språk är platt, stycken upprepas och det finns vissa språkliga lustigheter (hur kan man till exempel få in ordet eljest två gånger i en mening som omfattar åtta, tio ord?). Personbeskrivningarna är rudimentära, naturskildringarna något bättre.

För det andra är Bolinder en rasist av stora mått. Det finns inte negativa ord nog för att beskriva de icke-vita människor bokens huvudperson möter i Afrika. Den negativa synen vidlåder inte bara människorna utan även deras tillhörigheter, vare sig det handlar om hus, kläder eller den tobak man röker. Det finns således ”vit” tobak och ”infödingarnas” tobak; den senare naturligtvis illaluktande och rökig.

Man hade ju velat tro och hoppas att en så bildad, berest och beläst herre skulle omfattas av någon form av respekt eller förståelse för eller sympati med de folk vars länder han besökte. När man läser Guldflodens väktare inser man att så icke är fallet …

Boken är av den kalibern att jag allvarligt funderar på att bryta en av mina absolut mest centrala principer och slänga den … Om nu ingen forskare eller litteraturvetare vill ha den till giftskåpet …