Nyligen skrev jag om behovet av att glömma. Jag har sedan dess talat med ett antal personer om hur Internet påverkar just vår förmåga att glömma och att minnas.
Många jag pratar med reagerar tämligen spontant med ett avståndstagande. Tanken är lite att det kan inte vara rimligt att lämna spår efter sig för kommande arbetsgivare och partners att gräva i. Vad kan man göra åt detta? etc.
En av diskussionerna öppnade dock upp en annan aveny. Så här gick resonemanget: om allt vi gjort finns kvar så måste vi till att börja med fundera mer på vad vi gör eftersom vi lämnar spår. Detta kan, i sig, kanske göra oss mer medvetna om våra handlingar vilket är positivt.
Dock är det rimligt att tro att effekten av att se sig själv i backspegeln kommer att gå över. Vi kommer med andra ord att sluta tänka på framtiden (det är ju inte konstigare än att folk röker, eller hur?) och sprida digitala spår mer oreflekterande och nu kommer den nya idén.
När alla, eller i alla fall de flesta av oss, har något spår på nätet som vi kanske skulle vilja glömma men inte kan så måste två saker ske. Den första är att vi måste stå för det vi gjort. Vi måste kunna säga: ja, under den perioden i mitt liv så kände jag så eller så. Den andra är att våra medmänniskor måste kunna leva med det vi gjort tidigare i våra liv. Jaså, han eller hon tyckte så och så men jag gillar honom eller henne ändå.
En slutsats skulle kunna vara att vi alla måste bli mer toleranta eftersom vi kommer att veta mer om varandra och måste acceptera varandra som vi är och som vi var.
Och som Gandalf säger: “And that is a comforting thought.”
(Och ja, jag vet att Gandalf fäller replik till Frodo i Moria och att bilden visar Gandalf och Bilbo i Fylke men det var den bild jag hade på en leende Gandalf.)
 |  | |  |  |