Det är märkligt hur man faktiskt, om man vill, kan utveckla nya tankar, bredda sina vyer och få nya perspektiv på saker och ting. Jag läste för en tid sedan Susan Faludis bok “Den amerikanska mardrömmen” och skrev en betraktelse över densamma här på bloggen. Ni som läst posten (eller boken) vet att den handlar om hur många i USA ser på utlänningar, konflikter och, inte minst, sig själva. Det visar sig att läsningen av boken i sin tur leder till en helt nya läsning av stora delar av den amerikanska kulturen.
Ett exempel är de bland många barn så populära filmerna om den ensamma pojken som värjer sig mot ett antal skumma skurkar. Filmerna lystrar till namnet “Home Alone X” där X antar ett nummer mellan 1 och 4.
På ett ytligt plan är filmerna enkel och god underhållning. En pojke lämnas hemma (eller hamnar vilse i New York) och måste ta hand som sig själv samtidigt som han av något skäl jagas av skurkar. Poängen i filmerna är pojkens uppfinningsrikedom när det gäller att ställa till det för skurkarna innan dessa till slut arresteras av polisen.
På ett något djupare plan kan man förundras över filmernas våldsamhet. Min ena tonårsson räknade ut att i film nr 3 skulle de fyra skurkarna tillsammans ha dött 16 gånger om filmen varit på riktigt! Det är på något sätt som om Toontown fått sätta gränsen för vad en figur kan stå ut med.
Den som har läst sin Faludi ser dock ytterligare en djupare och mer sinister nivå. Filmerna är en icke så subtil krigshets riktad mot de allra minsta barnen! Tecknen är många och tydliga. Skurkarna är ofta mer eller mindre utländska eller i vilket fall som helst svartmuskiga. De kvinnliga skurkarna saknar tydligt “riktiga” kvinnliga egenskaper, t.ex. kan de inte köra barnvagn. Hjälten är ett barn, dvs. oskyldig. Hjälten hotas ofta i sitt hem, dvs. inom USA:s gränser. Hjälten har “glömts” bort av sina stressade föräldrar vilka porträtteras som yrkesorienterade yuppies som inte tar familjen på allvar.
Värt att notera är vidare att i film nr 3 kan far i huset resa omkring hur mycket som helst utan problem medan det är modern som inte “tar hand om” sitt barn på grund av sitt jobb. Föräldrarna är också akademiker, stadsbor och uppenbarligen rätt jämställda, med andra ord inga riktiga amerikanska föräldrar! Föräldrar porträtteras som löjliga varelser som inte ens kommer ihåg att sätta på sig byxorna när de ska gå ut.
Läsningen blir med andra ord kristallklar:
- huvudpersonen Kevin är det unga och oskyldiga landet USA,
- de fyra skurkarna är utlänningar (Beaupre(!), Ribbons, Jernigan(!) and Unger(!)) som hotar USA,
- grannen fru Hess (tyskt, lätt nazianstruket namn) är Europa som inledningsvis behandlar Kevin/USA lätt nedlåtande men som på slutet räddas från inget mindre än döden av den unge hjälten som hon då sluter i sin famn,
- Kevins föräldrar, de som “överger” Kevin (låta en tioåring vara ensam hemma ett par timmar kan i och för sig knappast kallas att överge någon) och inte lyssnar på hans varningar, är alla de grupper som hotar de sanna amerikanska värdena (dvs. liberaler, akademiker, HBT-rörelsen, miljöaktivister, abortförespråkare, anti-NRA-lobbyister etc.).
Nej, för den som har läst Faludi blir filmerna ytterst obehagliga små saker som borde förses med omedelbar giftstämpel!
Skeptisk? Titta på film nr 3 och lyssna på vad Kevin säger där han står utrustad till tänderna med olika “vapen” som han byggt och polisen bär ut de misshandlade skurkarna: “No one can beat me in my own home”. Bättre än så kunde väl inte ens George W. Bush ha formulerat saken!
 |  |  |  |  |