För några dagar sedan fick jag följande trevliga brev:

Hej Johan!

Utifrån de blogginlägg jag har läst från dig och efter att ha läst om dina intressen, står det klart för mig att du är väldigt duktig på att tolka, ta till dig och sedan förklara olika texter. Jag undrar om du använder någon generell metod, eller mall s.a.s., när du läser och arbetar med texter? Jag hade problem med läsning som yngre. Läshastigheten är något jag har förbättrar avsevärt, men jag kämpar fortfarande med att ta till mig innebörden, analysera tankar o.d. som du skriver om under “Intressen”, samt att sedan kunna sammanfatta det i mina egna ord.

Har du något råd om hur man kan kan utvecklas när det gälla att ta till sig texter? Handlar det om att läsa och skriva så mycket som möjligt? Ställer du t.ex.vissa frågor till dig själv under läsandets gång? Jag tänker på läsning i allmänhet; skönlitterärt, vetenskapliga artiklar, debattinlägg o s v.

Tacksam på svar! Förstår att du har viktigare saker för dig, och att det kanske är svårt att svara på något som detta, men jag uppskattar all hjälp jag kan få – stor som liten.  =)

Vänligen,
Gustav

Brevet gjorde mig förstås väldigt glad. Det är roligt att veta att det jag skriver uppmärksammas och uppskattas. Det ökar viljan och lusten att skriva mer!

Brevet väckte också flera tankar: hur går det till att läsa och skriva? Jag har skrivit och läst så länge jag kan minnas och jag tror att det med skrivning och läsning är som med så mycket annat: ju mer man håller på desto roligare blir det.

Ju mer man läser desto vanare blir man när det gäller att förstå olika typer av texter och vad de vill förmedla. Då kan man “ekonomisera” sitt läsande på ett bättre sätt (jämför en långdistanslöpare som gör en bra eller dålig planering av ett lopp). När jag läser en dagstidning läser jag på ett sätt, när jag läser René Girard (se t.ex. här) på ett annat.

Ju mer man läser desto fler referenspunkter får man vilket gör läsningen av nya texter mer intressant och samtidigt lättare! Referenspunkterna, faktamässiga (“Karl XII dog ju samma år!”) och formmässiga (“Det här är propaganda.”), är viktiga för att “hänga upp” nya texter. Referenserna gör att man förstår mer, ser “långa strukturer” i texten, anar vad som ligger runt hörnet i texten etc. Då går det fortare att läsa men framför allt att förstå texten. Texten “passar in”; ungefär som en bit i ett pussel.

Det är också viktigt att ha självförtroende som läsare. Det finns nämligen gott om dåliga texter. Med andra ord: om du inte förstår eller gillar en text så beror det i minst hälften av fallen på att texten är illa skriven eller illa genomtänkt. Här får man vara lite försiktigt så man inte avvisar en “svår” text som dålig men jag tror inte den risken är så stor egentligen. Svåra men bra texter känner man igen på att de spjärnar emot när man läser dem. Dåliga texter är som gammal frukt; ful i färgen och med tråkig konsistens.

En sak till: det spelar ingen roll vad man läser, chick lit, franska filosofer, serier (läs absolut mycket serier!), bara man läser. Skillnaden går inte mellan vad någon besserwisser tycker är “bra” eller “dålig” litteratur utan mellan bra och dåligt skrivna texter. En smörkniv gjorde av en skicklig hantverkare är alltid bättre än en hafsigt hopkommen fiol (halvbra liknelse men jag hoppas ni förstår vad jag menar).

När det gäller att skriva så krävs det övning, bara övning. Man måste skriva, skriva och skriva. Icke minst viktigt är att få kritik. Jag hade förmånen (även om det inte kändes så då) att ha en far som gick fram hårt med rödpenna och sax i mina alster under högstadiet (ni som undrar var saxen kommer in är sannolikt födda efter 1980 ;-)). Jag kommer ihåg att jag ibland var så arg att jag nästan grät när jag fick tillbaka ett “genialt” epos om t.ex. rysk-japanska kriget där hälften av all text var överstruken, flyttade och rödmarkerad och hela sidor var klippta itu och ihoptejpade med andra sidor. Motvilligt, i alla fall de första gångarna, läste jag den nya texten och insåg att den var bättre än mitt eget alster. Jag försökte förstå varför och ta till mig hur min far byggde upp texten. Nästa gång blev det bättre och framåt gymnasiet fick jag mest lite röda kommentarer av typen “Kanske kan utvecklas mer” eller “Känns lite långt” samt de korrektur man alltid har. Skrivarskolan, om vi får kalla den så, fortsatte när jag forskade på KTH och fick en handledare som var minst lika flitig som min far med rödpennan. Nu var jag beredd och såg bara fördelar.

Hur går det då till när jag skriver en lite längre text? Till att börja med krävs inspiration och koncentration. Ibland kommer det ena först, ibland det andra. Det här är en komplicerad process. Jag kan gå och fundera på en text i flera dagar utan att skriva en rad. Det är bra att göra saker som sysselsätter kroppen, t.ex. klippa gräs (fram och tillbaka, fram och tillbaka och så ett monotont ljud ovanpå det hela). Ibland sitter jag vid datorn när familjen gått och lagt sig och surfar runt på olika sidor, helst dagstidningar, manga, matematik eller sidor med t.ex. offentliga utredningar. Det handlar om att se texter som inte tar över utan har en form som gör att jag kan samla tankarna. Processen kräver tid och ro för tanken; ro som kan skapas av tystnad och/eller monotona ljud och/eller kända texter. I processen går jag också igenom saker jag skrivit tidigare för att se om jag återanvända strukturer, tankar eller texter.

Om allt går vägen så växer det under surfandet eller gräsklippandet fram en stomme till text; ett skelett eller en julgran, kalla det vad ni vill. Då gäller det att vara snabb och skriva ner stommen. Ha därför gärna med papper och penna (eller en iPhone) vart du än går! Till stommen hör också textens övergripande syfte (vill jag debattera, klargöra, underhålla, informera etc.?) och målgrupp (vem skriver jag för? vilket språk och vilken ton passar bäst?).

Nu vidtar analys av stommen. Håller den? Saknar den något? Här kan man vara rent analytisk (“har jag med ett kapitel om svenska elevers resultat i skolan kunde det säkert vara bra att ha med ett kapitel om hur resultaten ser ut i de andra nordiska länderna”). När stommen är klar så är det dags att börja “klä granen”.

I denna fas skriver jag tämligen vilt. Jag kan skriva lite här och där beroende på vad jag har inspiration till eller vilka källor jag läser i just då. Sitter jag t.ex. och läser en rapport med statistik kring studieresultat så fyller jag på både under kapitlet om matematik och under kapitlet om svenska i min text. Texten blir med andra ord väldigt impressionistisk men just nu handlar det om att fylla på så mycket som möjligt.

Om det jag skriver är en mer formell text med många referenser så är jag tämligen systematisk i denna fas. Jag går igenom referenserna en efter en och skriver texter här och där i mitt alster. När en referens är klar lägger jag den åt sidan och tar nästa.

Nu börjar texten ta form, växa och fyllas ut. I denna fas kompletteras textens skelett med vad jag vill kalla en inre struktur (“muskler”, “blodkärl” och “nerver”). Det kan handla om frågeställningar, tankar eller annat som t.ex. lyfts fram i början på texten. Det gäller att “se” alla dessa och fånga upp dem. En fråga som väcks i början ska besvaras i mitten och kommenteras på slutet. Alla sådana trådar måste följas upp och knytas samman. Dåliga texter är ofta svaga just i denna del; de hänger helt enkelt inte ihop och/eller de saknar syfte. Skrivfasen kan vara rätt omfattande. Jag åker fram och tillbaka i texten, fyller på, flyttar runt och preciserar. Här kan det vara nödvändigt att göra större eller mindre förändringar i stommen för att allt ska hänga ihop.

Även om många “inre strukturer” ger sig av texten kan man ha vissa grundfigurer i bakhuvudet, t.ex. fråga – svar – kommentar eller å ena sidan – å andra sidan – syntes eller då – nu – sedan eller lokalt – regionalt – globalt. Ni förstår poängen.

Efter skrivfasen följer städfasen. Nu handlar det om att läsa igenom texten, bekräfta att skelett och inre strukturer hänger ihop, att alla trådar är sammanknutna etc. Så följer granskning av språk och stil. Står det bl.a. eller bland annat? Är jag konsekvent i sådana frågor? Är allt rättstavat? Det handlar om enhetlighet, format och syntax! Snyggt och prydligt ska det vara!

Kommen så långt kan man ta till sig verket i sin helhet och njuta av resultatet 🙂

En sak glömmer man lätt och det förtjänar därför att påpekas: det går att kasta texter. Ofta när jag fastnat, oavsett fas, på en struktur eller en textbit eller ett citat och inte ser var det passar in trots att jag trodde att det skulle göra det så kastar jag bara bort den biten. Det rensar upp, på pappret och mentalt. Var det något viktigt så kommer stycket att flyta upp igen.

En praktisk sak till: spara olika versioner av din text. Jag byter version varje dag eller oftare om jag står inför ett stort ingrepp i texten. Numrera versionerna så blir det lätt att hålla ordning (“text-ver1.pages”).

Sammanfattningsvis kan man säga att jag “ser” mina texter nästan som något konkret och fysiskt. Jag börjar med att göra ett skelett eller en grov karta, sedan “ställer” jag textbitar på kartan eller “bygger på” skelettet. Jag ser till att allt hänger ihop och att det inte finns några lösa trådar. Resultatet ska vara snyggt och prydligt. En bra text är som ett träd, en karta, en kropp.

Så går det till. Hör gärna av er med synpunkter och kommentarer!