I min serie med poster som syftar till att visa ungdomarna hur mycket bättre världen var förr så har vi nu kommit fram till en riktigt 70-tals ikon (1970-tal, alltså inte 1870-tal): Ma Baker, framförd av gruppen Boney M, från 1977. Sången skildrar den rysliga historien om Ma Baker som tillsammans med sina söner sprider skräck bland de laglydiga innevånarna i USA. Helt följdriktigt går Ma Baker och hennes söner därför samma öde till mötes som Bonnie och Clyde. Musiken är ack så typisk för diskoeran och även för Boney M.
För alla er som föredrar tysk musik kan jag meddela att Boney M uppstod i (dåvarande) Västtyskland. Ni alltså lyssna och sova lungt! Trevlig helg!
Eftersom jag inte riktigt mindes historien om den historiska Ma Baker och hennes söner – jag trodde möjligen att de härjade i Chicago-trakten som så många andra likasinnade verkar ha gjort på den tiden, och hur var det egentligen med hennes ledarskap och dramatiska död? (“Ma Baker, she new how to die.”)
Efter att ha återvänt tomhänt från Wikipedia en gång (ja, Boney M kommer förstås fram om man söker på “Ma Baker”) och tröskat mig igenom några dussin av de tusentals träffar man får på Google avseende – ni gissade det – Boney M och – ni gissade det inte – Paul M.A. Baker, lyckades jag få reda på att den riktiga familjen Baker i själva verkat hette BARKER och härjade i Oklahoma i början på 30-talet.
Åter i Wikipedia kan man under “Ma Barker” (http://en.wikipedia.org/wiki/Ma_Barker) fick jag reda på detta. Där finns även sönernas mycket imponerande brottsregister återgivet.
När det gäller det historiska i Ma Barker som ledare för ligan verkar källorna vara eniga om att det är en fiktion, dock inte uppfunnen av Boney M, utan av J. Edgar Hoover, för att rättfärdiga dödskjutningen av Ma Barker i den sista “shootouten” som ju besjungs i låten. Enligt ryktena planterades på klassiskt manér i Ma Bakers händer efter stormningen.
Den ultimata vederläggningen av Ma Barker som ledare för ligan leverades långt senare av en pensionerad bankrånare som kände familjen väl och lakoniskt konstaterade i sina memoarer: “[Ma Barker] couldn’t plan breakfast let alone a criminal enterprise.”
Men låter håller än idag!
Tack, Claes, för lång och klargörande kommentar! Jag visste inget av allt detta. Nu vet jag bättre!
Tack för historielektionen, Daddy Cool!