Nyligen läste jag “Swedish E-Gov 2010: Where is it Coming From and Where is it Going“, en artikel av Olov Östberg (@OlovOst) som publicerats i The International Journal of Public Information Systems, vol. 2010:2.

En myndighet som (tidigt) arbetade med e-förvaltning.

Det här är en mycket bra och intressant artikel som på ett sammanhållet sätt beskriver de olika insatser som gjorts på nationell nivå för att bygga en modern e-Förvaltning. Olov tar avstamp i 1600-talets Stormaktssverige och för läsaren hela vägen fram till dagens e-delegation.

Olov redogör inledningsvis för ett antal breda trender som påverkar utvecklingen av e-tjänster i Sverige: offentlighetsprincipen, systemet med ombudsmän, den politiska utveckling som tar sig uttryck i bland annat Piratpartiet samt, förvånande men som det visar sig högst rimligt, allemansrätten.

En myndighet som arbetat med e-förvaltning.

Därefter beskriver Olov några tidiga men framgångsrika projekt inom den svenska e-förvaltningen: Tullverkets projekt kring papperslös kommunikation mellan myndigheten och dess kunder och Försvarsmaktens projekt kring ett nätverksbaserat försvar.

Båda dessa projekt har nu har ett par år på nacken och jag tycker att det skulle ha varit intressant att även få med några nya projekt i sammanställningen, t.ex. Skatteverkets och Lantmäteriets arbete med att automatisera informationsutbytet mellan myndigheterna i samband med fastighetstaxeringen (projekt Skalis och Långskalis).

En annan myndighet som arbetat med e-förvaltning.

I nästa kapitel får läsaren ta del av en utmärkt sammanställning och beskrivning av de, enligt Olov (och jag håller med), tre nationella program som hittills genomförts i Sverige: 1950- och 1960-talets (stor)datorisering, de olika nationella styrdokument som publicerades mellan 1980 och 1995 och som bland annat tog sig uttryck i tillsättandet av regeringens IT-kommission (i vars arbete jag själv spelade en viss roll) samt arbetet kring milleniaskiftet i bland annat 24-timmarsdelegationen och Verva (bägge myndigheter som jag haft nöjet att bidra med utredningar och underlag).

Olov gör därefter en noggrann genomgång av e-delegationens uppdrag och arbete så långt vilket jag överlåter på den intresserade läsaren att själv konstatera.

I sin avslutning konstaterar Olov att nuvarande program (#4) är uppbyggt på ett sätt som tillåter det att vara “self-corrective and moving along with its target”. Olov rekommenderar att fortsatta insatser fokuserar på en övergripande nationell arkitektur för förändring, en nationell think-tank för e-förvaltningsfrågor och ett fokus på att arbeta utifrån ett användarperspektiv. EU:s roll för det fortsatta arbetet i Sverige betonas också.

Min uppfattning är att det finns mycket att vinna på att lära av historien. Arbetet i Sverige inom området e-förvaltning har ibland karakteriserats av viss ikonoklasm där varje ny myndighet velat börja på ny kula. Det finns mycket bra skrivet om e-förvaltning och mycket arbete som lagts ner. Olovs artikel ger en bra ingång för den som vill bygga morgondagens tjänster med förståelse för gårdagens lärdomar och erfarenheter.