Så här i början på veckan hinner man läsa ikapp och tänka till på vad man har läst. I Aftonbladet hittar jag en intresssant artikel: ”Det liknar apartheid”. Enligt tidningen har Sverigedemokraterna i sitt nya principprogram gjort en indelning av Sveriges befolkning i tre kategorier.
Här gäller det att hänga med i de politiska turerna så det är väl lika bra att, som det heter, se hur man ligger till. Då ska vi se. Vi börjar med det som kallas “infödd svensk”:
Till denna grupp räknas alla som är ”födda i Sverige eller i tidig ålder adopterade till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”.
Jaha, det här var ju enkelt. Jag är född i Sverige så det verkar som det är här jag hör hemma. Dock är jag lite förvånad över att det räcker med att vara född eller adopterad till Sverige (förstås “av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet” (BTW räknas de baltiska länderna in i Norden i detta sammanhang)). En första tanke är vad händer om ett barn föds utomlands, t.ex. på grund av att föräldrarna arbetar i utlandet? Det barnet kan ju i så fall inte räknas in i denna kategori …
En annan funderingar är att uppenbarligen kan även t.ex. landsförrädare träffas och trivas i denna grupp liksom personer som mördar, stjäl, våldtar, sparkar små hundar, utnyttjar Sveriges gratis sjukvård och tandvård eller begår andra brott som brukar få SD:s politiker att kräva omedelbar utvisning.
Tyvärr, jag vill inte buntas ihop med lustmördare och våldsverkare utifrån att vi råkar vara födda i samma land. Jag tror jag ser om nästa kategori, assimilerad svensk, passar mig bättre:
Till denna grupp räknas den som inte har svensk bakgrund men ”talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”
Det här låter ju bra. Man kan säga att jag inte har svensk bakgrund eftersom far är från Finland och mor från Tyskland. Jag talar flytande svenska och jag svarar att jag är svensk om någon frågar. Men aj, aj, sedan blir det svårare. Lever jag i enlighet med den svenska kulturen? Här krävs nog en tydlig definition av vad som avses. Jag äter gärna sill men lika gärna sushi. Jag dricker gärna brännvin men lika gärna ouzo. Fast det finns ju sushi-restauranger i Stockholm och ouzo på Systembolaget? Så då är väl det delar av den svenska kulturen?
Vad gäller den svenska historien så har jag läst “Svenska bilder” av Snoilsky och “Fänrik Ståls sägner” och delar av Grimbergs “Svenska folkets underbara öden” samt en hel del nyare material men vad menas med att “se historien som sin egen”? Jag kan inte förstå Sveriges historia, annat än som någon sorts saga, utan att läsa om våra grannländers historia, om Europas historia eller om t.ex. Andra världskrigets historia (som ju är hela världens historia).
Och hur är det med lojaliteten? Jag hejar av födsel och ohejdad vana på Finland i ishockey. Min far är, som sagt, invandrad från vårt östra broderland så det kommer därifrån. Fast Finland är ju nästan Sverige eller var i alla fall Sverige fram till 1809. Fast inte när min farmor och farfar föddes för då var det Ryssland. Fast å andra sidan var farfar och farmor finlandssvenska så det kanske gör att jag kan få poäng på kontot för “svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”.
Usch, det här var en kategori med alldeles för många frågetecken i. Vi får gå vidare till de icke assimilerade:
De som inte anses passa in i de andra kategorierna.
Det är här känns betydligt enklare. Jag passade ju inte in i de två första grupperna och som Mac-användare (max 14 % av befollkningen enligt Computer Sweden), husse till två siameser (max 4000 katter motsvarande ca 2000 ägare) och DBA-spelare (max 500 personer i hela landet) tillhör jag redan en liten minoritet av udda existenser som inte rimligen kan anses passa in i någon av “de andra kategorierna”.
Jag tror jag håller mig här, långt borta från alla tafatta försöka att klassificera människor utifrån fullkomligt godtyckliga kriterier. För som jag tycker mig ha visat är förslaget att dela in människor i grupper helt meningslöst.
Nej, bättre är att att inse att bara finns en sorts människor: vanliga människor med olika erfarenheter och förutsättningar men med samma förmåga till glädje och sorg, hopp och längtan.
 |  |  |  | |