Tänk er en science fiction-bok utan rymdmonster, utan lasergevär och utan dödsfall. Tråkigt och fantasilöst skulle man kanske tycka, i all fall om man var amerikansk filmregissör.
Arthur C. Clarke lyckas i “Rendezvous with Rama” (ISBN 0 330 24024 2) skapa spänning och en stark läsupplevelse utan några av dessa rymdsagornas standardkomponenter. Istället finns här en krypande osäkerhet som tvingar läsaren att läsa ett kapitel till … och ett till.
Osäkerheten i boken är inte av typen “något läskigt finns bakom nästa hörn” utan är den djupare osäkerhet som paradoxalt nog får oss att reflektera över vad vi är och vad vi gör och som förhoppningsvis i och med detta gör oss ett litet steg klokare.
Jag ska inte berätta så mycket mer om handlingen i boken eftersom det förtar en del av läsningen men så mycket kan jag säga att Clarke ger en helt ny twist på hur mötet mellan människan och de andra som vi delar kosmos med kan komma att gå till.
Clarke skriver i samma tonart som bl.a. Asimov, lågmält och tänkvärt. Liksom hos Asimov skapas en hög känsla av realism genom genomtänkta naturvetenskapliga resonemang. Det är en still jag gillar för den ersätter den rena fabulastiken med verklighetens äkta komplexhet.
Man kan undra hur mycket böcker som Rendezvous with Rama gjort för att intressera unga att läsa naturvetenskap. Man kan också nyfiket undra vad som månde bliva av alla som är uppvuxna med Eragon och Harry Potter. Den som lever får se.