Först ut är Strindbergs Hemsöborna. Man kan, förstås, tolka boken som “en naturskildring som saknar motstycke” som det står på bokens baksida.

Jag väljer dock att se Hemsöborna som en skildring av hur produktivkrafterna (för att låna ett begrepp från den marxistiska historiematerialismen) förändras när den moderna tiden och industrialismen når ut landets yttersta gränser, långt borta från storstäderna och de tidiga industricentrerna vid gruvor och forsar.

Det är en genomgripande förändring Hemsö går igenom när Carlsson kommer till ön med nya kunskaper, nya sätt att se på organisation och affärer men också med en brist på kännedom om de lokala förhållandena (något som i slutändan står honom dyrt).

Boken väcker många tankar kring hur man skapar och leder förändring och hur man leder i förändring. Stor litteratur förmedlar något genom tiden och de 133 år som gått sedan Strindberg skrev Hemsöborna har inte gjort boken vare sig mindre läsbar eller relevant.

Nästa bok är Avgrundens folk av Jack London från 1903. London gör en wallraff i (förra) sekelskiftets East End. Skildringen av den fattigdom och förnedring som hundratusentals människor lever under i det som är huvudstaden i världens mäktigaste land är skriande och skrämmande.

Här har de förändringar som anas i Hemsöborna slagit igenom och landsbygdens folk tvingas in till städerna där de som har tur kan ta värvning eller få arbete som hantverkare tills ålder eller en olycka berövar dem möjligheten att arbete. I ett samhälle utan skyddsnät innebär detta ett liv i mörker, smuts, sjukdom, kyla och hunger utan möjlighet till räddning; ett liv där döden är en befriare.

Den som inte blir socialist (eller i alla fall socialdemokrat) efter att ha läst Avgrundens folk har, får jag nog, något tillspetsat, säga, inget hjärta. Boken är ett rop, ett krav, på respekt och empati för våra medmänniskor. Den är en nyttig läsning när en alltmer egoistisk höger vädrar tankar som att svaga och fattiga är dumma eller lata och, framför allt, har sig själva att skylla.

I den tredje boken, To the Lighthouse av Virginia Woolf, rör vi oss från de yttre händelserna till de förändringar som sker inom den enskilda människan och familjen.

Jag får erkänna att jag efter 20 eller 30 sidor tänkte att detta var för tråkigt, för introspektivt, för specifikt. Min pliktkänsla tvingade mig dock att läsa vidare och för detta är jag uppriktigt tacksam.

Novellen är ett exempel på fokalisering och bygger på de tankar som olika personer har. Dialogen är sparsam och handlingen sekundär. Troligen just därför får man en förståelse för vilken förändring Europa (och indirekt världen) genomgick i samband med första världskriget. Roller, relationer och hierarkier rivs, speglas och vrids.

Det är inte orimligt att säga att det inte bara handlar om förändringar i delar utan om att en helt ny värld uppstår. Boken väcker tankar om hur vår värld kan komma att förändras om och när coronapandemin tar slut.

Bok fyra är Willa Cathers De bästa åren. Cather var en ny bekantskap. Boken innehåller tre noveller som, i tur och ordning, beskriver, ur ett annat perspektiv än Woolf, effekterna av första världskriget med fokus på upplevelsen av att världen gått under och uppstått i helt ny form, en skolinspektör som efter tjugo år (1919) återvänder till den stad där hon hjälpte unga Lesley Ferguesson till sitt första arbete som lärare samt en man som söker en mening i ensamheten i ett hus på en ö utanför Kanadas kust.

Den andra novellen ger en mer positiv bild av de förändringar som skett där husen blivit bätte, liksom vägarna och där fackliga och politiska organisationer lyckats skapa bättre villkor för många i samhället.

En av novellerna rymmer en rasistisk replik som gör att Cather inte på samma sätt som övriga här nämnda författare känns fullt relevant idag. Dock, enligt “The Good, The Bad And The Ignored – Immigrants In Willa Cather’s O Pioneers!” av Renee M. Laegreid, Hastings College, var Cather inte rasist utan bunden av sin tids “kulturella begränsningar”. Vi får väl hoppas på detta och att dessa “begränsningar” nu är, om inte borta, så under avveckling.

Som femte och sista bok har vi Gräset av Claude Simon. Här är temat närmast människans svårighet att förändras. Boken skildrar en ung kvinna som lever i ett olyckligt äktenskap i samma hus som sina (olyckligt gifta) svärföräldrar. När makens farmor ligger för döden i huset ställs relationerna på sin spets.

Trots att kvinnan har en älskare som erbjuder sig att föra henne bort och till ett nytt liv tvekar hon. Kontentan är att även om en förändring innebär något positivt så har vi svårt att släppa taget om det vi har; hur illa det än må vara.

Och detta får bli insikten av de fem böckerna: förändring är oundviklig och nödvändig, ibland sker det för att vi väljer det men lika ofta oaktat vår vilja, förändring ger möjligheter men sker till ett pris och även om vi önskar förändring har vi ibland svårt att förverkliga dem.