När man ska ut bland yetis, sasquatch och andra varianter på “storfötter” känns det tryggt att ha en primatolog och paleoantropolog att hålla i handen. John R. Napier (ej att förväxla med John Napier, logaritmernas fader och den som införde decimalkommat) är en sådan mångsidig vetenskapsman. Napier var en ledande forskare när det gäller människans gång och handens funktioner men ägnade också en del tid åt att fundera kring de mer eller mindre närstående släktingar vi har i gränslandet mellan verklighet och myt.

Det som gör Napiers bok spännande är att han utgår från ett vetenskapligt perspektiv. Ett typiskt resonemang är “vad äter en varsel i yetis storlek?” och “vad finns att äta i Himalaya på de höjder yetin brukar finnas på?” eller “hur påverkas ett fotavtryck i snön av sol och vind?”

Genom att inte från början ta positionen att varelserna absolut finns eller absolut inte finns utan istället resonera sig fram utifrån etablerade metoder och tillgängliga observationer skapas en konstruktiv diskussion (en sådan som verkar bli alltmer ovanlig i dagens samhälle) om sannolikheten av våra storfotade släktingars existens.

Hur det går? Låt oss säga som så att Napier, sin metod trogen, konstaterar att det är svårt att tro på yetin men att det verkar troligt att någon gömmer sig i Nordamerikas skogar. Det faktum att vi hittat vare sig den ena eller andra varelsen på de 50 år som gått sedan boken skrevs må antyda att Napier hade ett rätt och ett fel.