Jag har en faiblesse för att läsa texter i original. Det började tidigt när jag insåg att NILOE-böckerna alltid var lika långa (320 sidor) och att det därför var omöjligt att jag hade läst Verne, Dumas eller Scott “på riktigt”. Sedan dess har jag betat av Annalekterna, Illiaden, Eddorna och andra liknande verk (här får man alltid ta höjd för översättningen och noggrant hitta vilken version som (i någon lämplig norm) är bäst) och verk som är riktiga i den meningen att det inte är skrivet av någon annan i efterhand utan av den som var med där och då (tänk Albert Speers Dagbok från Spandau eller Protocoll hållit På Stockholms Slott den 30 Martii 1792 när Det Kongl. Liket Öpnades.).
En sådan originalbok är Dao de Jing som jag hade lyckan att hitta i Göran Malmqvists översättning; det är dessutom en vacker bok! Det är nog ingen större överdrift att säga att Dao de Jing tillhör kategorin knepiga böcker. Utan en del förförståelse om tiden, platsen, kinesiska språket (talat och skrivet) blir det hela svårsmält. Även med en bra bakgrund (som den som finns i Görans bok) får man läsa långsamt och tänka till. Vid tredje genomläsningen tror man att något klarnar men vid fjärde är denna passage lika fördold som tidigare. Då och då kommer man till nya insikter även om vissa saker förblir (i alla fall för mig) oklara (i alla fall än så länge).
Dao de Jing är just en sådan bok jag tycker om: den är som den är sedan årtusenden och talar direkt till oss idag. Det är vårt uppdrag och ansvar att försöka förstå!
 | | |  |  |