Gårdagens bok var “Jöns Jacob Berzelius” av Erik Jorpes. Det är en kort och koncis biografi över en av Sveriges, och världens, mest framstående kemister. Berzelius är ännu en av de många personligheter på 1700- och 1800-talet som, trots att han tidigt blev föräldralös och hade begränsade ekonomiska resurser (han fick bl.a. avstå från vissa avgiftsbelagda föreläsningar när han läste på Uppsala universitet), genom studier och hårt arbete lyckades nå samhällets högsta tinnar.
Jag fascineras både av de enskilda livsresorna och av hur samhället, inte minst via universiteten och militären, skapade vägar som gjorde det möjligt för, om inte alla, så många, att göra karriär och t.o.m. bli adlad. Hur bygger vi ett samhälle där det finns en möjlighet för alla att utvecklas?
Ett intressant nedslag i boken är striden om bildandet av Karolinska institutet. Berzelius var för bildandet medan andra, såsom professorn i Helsingfors Israel Hwasser, var emot. Hwasser ansåg bl.a. att om Karolinska institutet bildades så skulle detta “vara början på en verklig och fullständig destruktionsprocess af den högre svenska utbildningen i dess helhet …”. Detta visar hur lätt det är att spå fel, särskilt om framtiden, vilket borde vara en tankeställare för oss sena tiders barn.
Trots en del skönhetsfläckar som stavfel, inkonsekvent hantering av förkortningar och vissa upprepningar som en spänstig redaktör borde ha kunnat fånga är detta ett tillgängligt alternativ till den som inte direkt tar itu med Henrik Söderbaums “Berzelius’ werden und wachsen 1779–1821”.