Nyligen läste jag Snorres Edda (även kallad den prosaiska eller yngre Eddan). Nu är det så att säga dags för föregångaren: Eddan (även kallad den poetiska eller äldre Eddan). Det faktum att vi alls har boken tillgänglig är i sig som en saga. Dikter, som med stor sannolikhet tillkom på 800–1000-talen, skrivs ner i slutet på 1270-talet i en handskrift som upptäcks på Det Konglige Bibliotek är 1643. Vid många tillfällen och händelser på vägen hade dikterna kunnat gå förlorade …

Jag föredrar nog den del av texten som ryms under rubriken Gudadikterna. Hjältedikterna, dvs. historien om Sigurd Fafnersbane och alla figurer kring honom, känns i jämförelse platta (men det kanske inte är här i Eddan man ska läsa den berättelsen).

Kort, kärvt och koncist men samtidigt magiskt, melodiskt och mäktigt träder den tidens världs- och gudabild, stordåd och vardag fram i dikterna. Valans spådom håller måttet fullt ut och bjuder på en del överraskningar för alla Tolkien-fans. Den höges sång har sina poänger. Sången om Vavtrunder och Sången om Harbard beskriver två tvekamper utkämpade i ord; bägge läsvärda. Något finns det för alla; medan allt kanske tilltalar några. Läsvärt är det hur som helst!

Bilderna i boken (många av kända konstnärer som Nyström, Zorn och Larsson) har inte riktigt klarat tidens tand på samma sätt som dikterna. Nedan två exempel på den lite överlastade stilen. Och det är inte bara Njord som ser ut som sjömän från ett varmare klimat … Kanske någon av konstnärerna gjorde sina illustrationer vid Medelhavets kust? De mer konstnärligt kunniga kan kanske kasta ljus på saken …