En självbiografi är med nödvändighet ett utvalt perspektiv på ett liv. Det är sannolikt så att det är en tillrättalagd eller åtminstone putsad skildring; få är de som utan fruktan kan vara uppriktiga mot och med sig själva … Men även så är de ett giltigt perspektiv, en giltig skildring.

Ferdinand Sauerbruch tillhör den generation vars liv idag kan upplevas mer som en saga, en äventyrsberättelse. Hur kan en person hinna uppleva så mycket, hinna göra så mycket? Och hur var det att leva i en tid då en titel, rätt uniform eller slumpen kunde föra dig genom ett krigshärjat Europa på uppdrag av kejsaren?

Bland Sauerbruchs bestående insatser kan nämnas undertryckskammaren som möjliggjorde operationer i bröstkorgen och utvecklingen av helt nya typer av prototyper som tillät medvetna rörelser. Ständigt i arbete, ständigt i rörelse, självmedveten, med hög integritet (som närapå fick Sauerbruch skjuten först av kommunisterna i München och sedermera av nazisterna) men inte utan medkänsla; så framstår han i sin levnadsskildring.

Vi kan häpna och, kanske naivt, längta tillbaka till en tid då personer som Sauerbruch på något sätt bar sitt eget öde. Idag undrar man om hans tidiga försök med undertryckskammaren skulle ha tillåtits och vad som i så fall hade kunnat hända …